Kaffe när det är som bäst!

Jag har allt som oftast berömt föreningsmänniskor, entrepenörer och alla andra som tar steget ut i det okända och lägger ner hela sin själ i allehanda projekt. Jag själv är absolut ingen av dessa eldsjälar. Inte för att jag inte vill, jag kan helt enkelt inte. Jag fungerar på ett annat sätt. Vissa kallar det lat, jag väljer att kalla mitt tillstånd ”bekväm”. Men jag begriper vikten av att dessa spjutspetsar finns. De skapar arbete. Inte bara till dem själva utan även till den stora massan. De skapar jobb till sådana som mig som inte har den glöden och drivkraften att skapa imperium.

Linda och Patrick i full fart.

I helgen sprang jag på Linda och Patrick Lejon. De har precis fått hem sin lilla Fogarollimoppe. I en lokal facebookgrupp meddelade de att de bjöd på kaffe, choklad och te i träningssyfte.

Eftersom jag endast bor ett stenkast från Linda och Patrick, och dessutom var väldigt kaffesugen, så behövdes det inte speciellt många högskolepoäng för att besluta om att en promenad för att få sig en proffsig och välgjord latte skulle göra gott.
Marias systerson Kasper fick släpa sig ut i den friska och krispiga våren för att belönas med en mugg rykande italiensk choklad.

Nu vankas det en sommar med festivaler, mässor och andra tillställningar för dessa två.
Jag önskar dem all lycka och framgång med deras nya projekt.
Stöter ni på dem så tveka inte, de gör fantastiskt gott kaffe!

Mvh Ade.

Hål i örat!

För ca 30 år sedan stapplade en finnig, gänglig och enligt den tidens rådande modetrend, långhårige, kille ner till den lokala salongen för att ta hål i örat. Det gällde att hänga med i svängarna. Men framför allt att det blev i rätt öra! Vänster, annars var man gay.

I ca 10 år hade jag min guldring hängandes i örat. Jag minns inte riktigt vad som hände med den men ringen försvann och hålet fick växa igen.

Nu, alltså 30 år senare var det så dags för min dotter att få sina öron piercade. Hon har tjatat länge och väl men nu när hon har fyllt tio och kompisarna börjar gå runt med bling-bling i vingmuttrarna så varför inte.

Tid bokades och nervositeten stegrades ju närmare dagen D vi kom. Liv är inte den rädda typen. Nålstick har aldrig lett till tårar. Vaccinationer och blodprov har genomförts med ett stenansikte.

Kompisarna har naturligtvis försökt att förklara känslan när de provisoriska örhängena skjuts genom örsnibben men det är svårt att föreställa sig om man inte har en aning.

Man märker att det är ett proffs som håller i taktpinnen. Med ett lugn och van hand går hon igenom proceduren. Det är inte första gången som håltagaren skjuter skarpt. Papper skrivs på och de två plastpistolerna är laddade.

Snart händer det!

1……

2……(Här hade jag tryckt av, hihi.)

3 PANG!

Med ett förvånad uttryck och ögon som sakta börjar tåras vänder sig Liv mot Maria. En kram är tydligen det som behövs efter påfrestningen. Om det är av smärta eller av lättnad vet jag inte. Det är alla fall gjort. Min dotter kan nu stoltsera med två små glittrande diamanter i vardera öra.

Med hänsyn till min dotters rinnande ögon avstod jag från att trycka upp kameran i hennes ansikte. Ni blir alltså utan efterbild till efter påsklovet.

Jag kanske ska försöka trycka in en liten kristallkrona i min örsnibb igen. Eller inte…….

Med vänlig hälsning, Ade!

Jag har gjort det!

Efter många om och men har jag tagit ytterligare ett steg, eller för mig ett gigantiskt kliv, ut i den fantastiska cyberrymden. Jag har köpt min egna domän. ”adesworld.se”.
Nu är jag ensam rådande över min blogg, min e-post och massor av annat som jag väljer att koppla till min domän. Nu börjar jobbet med att flytta, ändra och koppla samman allt. Jag har en härlig stund framför mig.
Jag vill ha en blogg som är ren och snygg, fri från reklam där inlägget är i fokus. Inläggen kommer naturligtvis att som vanligt vara av blandad kvalitet. Det är ju det jag är bäst på.

Så nog snackat!

Välkomna till nya Ades Värld!

En bättre människa.

I en av mina svåraste stunder tvingas jag ut i det okristligt ruggiga väder. Lillsnigel ska åka skridskor med skolan och det krävs vissa förnödenheter. Att skolan inte är gratis är uppenbart men det tänker jag inte prata om nu.

Jag tar min mansförkylning och åker tillsammans med lillsningel till affären. Människorna hukar sig i sina vinterjackor, halsdukar och mössor när Kung Bore sveper sin kalla mantel över dem.

Det sitter en tiggarflicka utanför affären. Insvept i filtar och med ett par gamla stickade fingervantar på händerna hälsar hon glatt på alla som stressar in och ut ur affären. Svaren uteblir. Oftast bemödar dem henne inte ens med en blick. Hon ser så liten ut. Endast två, tre år äldre än min dotter som fyller tio i februari. Liv hälsar tillbaka och släpar med blicken tills flickan är utom synhåll.

-Pappa, hon måste frysa. Varför sitter hon där? Vilken skola går hon i?

Frågorna är många och jag förklarar så gott jag kan. Dottern ser fundersam ut.

Efter uträttat ärende plockar vi ihop varorna från bandet och lägger dem i en påse. Liv tar då en Wasa Sandwich, en knäckemacka med fyllning, och frågar om hon får ge den till flickan som sitter utanför. ”Självklart”, säger jag.

Vi går ut ur affären och Liv går fram till flickan. ”Varsågod” säger hon och sträcker fram det lilla prasslande paketet.
Flickan skiner upp. Hon reser sig upp från tidningspappret, filtarna rasar ner på den iskalla asfalten. Med utsträckta armar ger hon Liv en kram. ”Tack, tack” upprepar hon på knagglig svenska.

Jag kan inte låta bli vända mig om när jag och Liv är på väg till bilen. Den lilla tiggarflickan synar paketet med lyster i ögonen. Innan jag vet ordet av så har hon öppnat det och tar en tugga. Hon vinkar åt mig och niger ett tack.

-Pappa, det där kändes bra. Bra i hjärtat.

På vägen hem gråter jag för mig själv. Jag är så otroligt stolt så jag nästan spricker. Min lilla tös har visat prov på stor medmänsklighet och gjort något väldigt fint för en människa som har det sämre.
Och om jag berättade för henne om mina känslor? Japp, hela vägen hem.

IMG_20180109_173359
Min stora hjälte!

 

Kvartsamtalet.

Då har vi kommit hem från höstens utvecklingssamtal med Lillsnigel. Som väntat sköter sig den lilla exemplariskt. En glad fjärt som räcker upp handen, lyssnar och jobbar på efter bästa förmåga. Hon är även en bra kamrat och problemlösare.

Men även solen har sina fläckar. Matematik är svårt. Slöjd är roligt. Det har även bildats en liten skolorkester där naturligtvis Liv vill vara med. Valet av instrument föll, inte helt oväntat, på den smått fantastiska saxofonen. Tyvärr blir hon, enligt egen utsago, lite yr efter att ha spottat i munstycket under några melodislingor. Jag misstänker att intresset har svalnat.

Jag tänker tillbaka på min egna skoltid.
Även jag, likt min dotter, tyckte att träslöjd var något alldeles extra. Jag brukar alltid, om tillfälle ges, smyga in i träslöjdssalen.
Jag slungas tillbaka till 80-talet. Vallhamra skola. De slitna träbänkarna med märken efter stämjärn och hammarslag som missat sitt mål. Den gamla bandsågen, mörkgrön i gjutjärn och totalt livsfarlig för små barnhänder. Målarrummet där doften av lacknafta och trä sitter i väggarna. Smedjan där vi knackade mässingsplåtar till små fina ljusstakar med handtag som löddes fast.
Jag minns alla klockor som jag tillverkade i slöjden. Jag vet inte om det finns någon kvar hos de lyckligt lottade som fick dessa alster, tillverkade av ren kärlek, i Julklapp.

Det var en härlig tid. Jag saknar faktiskt skolan. Jag hoppas att min dotter fortsätter att vara den hon är och får en liknande skolgång som jag.

Mvh Ade.