Både sorg och glädje.

Då var skolan över och min dotter börjar sitt sommarlov. Lågstadiet är ett minne blott och till hösten väntar fjärde klass.

image

Avslutningen hölls som seden kräver i gymnastiksalen. Inget nytt. Samma visor, samma tal och alltid samma kaos.
Scen och sittplatser är organiserade så att så många som möjligt ska kunna få en skymt av de små välklädda liven som står och spritter av längtan efter att få fira ferie.

image

Insläppet för oss närmast sörjande sker där det är som minst plats. I mitten av hallens långsida. Där går det en trång “korridor” mellan vägg och uppställda stolar. Scenen och kidsen står uppställda längs med hallen. Således är bästa ställe att syna spektaklet från denna korridor. Den korkar dock snabbt igen. När stingsliga anhöriga vägrar flytta på sig och två tredjedelar av hopen fortfarande står i kö för att komma in öppnas en dörr längst ner i hallen.
Som sagt detta hade kunnat göras smidigare.

Roligast var dock mannen med två små “skurmoppar” till hundar som kikade in varav den ena hunden slet sig ur kopplet och sprang in bland hundratals åskådare. Hehe. Med sammanbiten min och ett tomt koppel, trängandes i folkhopen, irrade mannen runt och ropande på sin lilla byracka.

Eftersom Liv nu lämnar lågstadiets trygga värld tackar även hennes fröken för sig. För henne väntar en ny omgång med förstaklassare som hon ska följa upp till tredje klass. Det var mycket känslor, kramar och ett tårfyllt farväl. Som nyutexaminerad lärare var detta hennes första klass och hon kommer aldrig att glömma dem.

image

Nu väntar ett härligt sommarlov för barnen och jag längtar till semestern som inleds vecka 28 med en vecka i Lidköping.

Trevlig sommar!

Oskrivna blad.

Onsdag. Inte den sämsta dagen i veckan. Inte den bästa heller. Onsdag är bättre än tisdag som är den dag i veckan där måndagens upprymda samtal efter helgens bravader är uttömda och helgen känns oändligt långt bort. Torsdag försvinner lite i bara farten när vi ångar på mot fredag, som för övrigt inte behöver någon närmare presentation.

Denna onsdag, näst sista skoldagen, skiter vi i matlagning. Varken jag eller Maria orkar ställa oss vid spisen. Alfred sparkas iväg för att hämta pizza. Det är otroligt skönt att ha den förmånen att kunna göra det ibland. Eller förmån, jag har fanimej jobbat ihop pengarna själv.

Mitt i en tugga av kebabkött, feferoni och sallad kommer Liv med en påse. Den är fylld till bredden med pyssel, böcker och stenciler. Säger man så fortfarande? Stenciler. Vackert namn på ett papper.

Allt som ungarna har gjort i tredje klass skall tagas med hem och nu ska jag och Maria få bevittna dessa alster. Teckningar, halvfärdiga matteböcker och lerskålar hålls upp med belåten min av dottern. Mest stolt verkar hon vara över ett lila skrivhäfte. Hon reser sig upp, spänner blicken i mina trötta ögon och säger med ett tvingat lugn, “-Pappa, kolla detta. Ett helt tomt skrivhäfte.”

image

Jag sitter förvånad, stannar i tuggan och stirrar. Liv lämnar mig med alla mina frågor, rusar in till storebror för att visa denna heliga klenod.
Ett helt tomt skrivhäfte.

Kanske kan detta tomma häfte komma till nytta i sommar. Jag tänker börja skriva dagbok tillsammans med Liv. Det kan bli en mysig stund med block och penna, apelsinsaft och kanelbulle under regniga kvällar i husvagnen.

Med laddsladd och slajm.

image

Här sitter hon. Min dotter. Nyss hemkommen från en helg hemma hos sin mamma. Hon är lite frånvarande. Det är hon alltid efter några dygn hos sin mor.
Kanske är det saknad. De är väldigt tajta, mor och dotter. Kanske är det samma söndagsångest som jag och många med mig känner när helgen är över och vardagen bultar med sina stora arbetarnävar på den sköra dörr av lycka som stänger ute vardagens alla måsten.
Jag vet inte.
Det går iallafall lättare nu än det gjorde för några år sedan. Då var det ibland mycket gråt och tandagnisslan. Med ålder kommer vishet.

Hennes dörr står öppen. Som vid ett altare sitter hon i sitt lilla rum. En gammal klädkammare som jag har byggt om. Väggen är flyttad för att ge plats.
Jag stannar upp. Tittar på henne. Det ser verkligen ut som om hon sitter och ber till högre makter.

“-Hej, vad gör du?” frågar jag.
“-Inget, kollar på Musical.ly.” svarar hon med ett leende.

Det är hennes grej. Precis som när jag försvinner in i texter för att koppla bort allt en stund. Somliga går till gymmet, andra virkar. Vi har alla en “tillflyktsort” där vi kan vara oss själva.
Liv har sitt lilla altare med laddsladd, telefon och slajm.
Där kan hon hämta kraft och ladda inför sista veckan innan sommarlovet.

Åh! En uppdatering.

Det blir alltid en liten Julafton när notisen kommer upp i vänstra hörnet av skärmen.
Ny uppdatering. Denna gång var det Huawei som hade några nya funktioner i sitt egna EMUI.

image

Bland annat fick vi ansiktsupplåsning, förbättrad blåtand och lite annat. Den viktigaste uppdateringen var dock Googles säkerhetsfixar för 5 Maj 2018.

Otålig som jag är så testade jag ansiktsupplåsning. Jag kan inte tekniken bakom detta och jag bryr mig inte heller speciellt mycket. Det fungerar och fort går det. Telefonen väcks automatiskt när jag lyfter upp den och det tar inte en sekund ens innan den låses upp. I dunkel miljö misstog den mig för någon annan, kanske ett troll och vägrade således att ge mig åtkomst. Vid andra försöket kom telefonen på bättre tankar och gav mig tillträde. Min sambo, hur vacker hon än är, lyckades inte låsa upp luren.

Om detta är något som jag tänker ha påslaget får tiden utvisa. En testperiod är anslagen och en utvärdering kommer om, låt oss säga, en vecka.

På återseende!

Templet på Halleberg.

Då var det dags. Äntligen! Ett nytt äventyr med kidsen har varit på schemat en längre tid.
Jag sprang på ett inlägg om en gigantisk kalkugn som låg gömd i skogen på Halleberg. Min nyfikenhet om rester från forna tider väcktes och idag blev det skarpt läge.
Väskan packades med survival kit, stormkök och andra förnödenheter.

Med en knapphändig beskrivning om templets lokalisering började vi att traska.

image

Stigen, som till en början var bred, smalnade strax av och djungeln tog över. Fallna träd, mossbeklädda rötter och stenblock kunde inte hindra oss. Vi skulle finna det mytomspunna “templet” i skogen.

image

Efter det som kändes som en evighet, irrandes runt bland ormbunkar, rävsvansar och ramslök, tornade sig snart ett magnifikt bygge i sten upp bland resliga granar. Vi har hittat det!
Det är svårt att förstå, att här i djupaste skogen har det bedrivits en industri.
Vi står hänförda över detta monument från en svunnen tid och försöker greppa storleken.

image

image

Vattnet ligger inte långt ifrån och vi får anstränga oss för att komma ner. Terrängen är oländig och svår. Min tunga kropp och klena ben är inte i symbios och jag är glad att det bara är mina barn, knotten och andra flygfän som får bevittna denna makabra massa som sakta stapplar genom skogen.

image

Väl framme vid vattenbrynet bjuds vi en fantastisk utsikt. Stenar som av tidens tand rundats av och passats in i varandra så att de bildar en gata av kullersten. Helt fantastiskt.

image

Det är nu stormköket kommer fram.
Från min tid i Mulleskolan minns jag att vi gjorde strövargodis.
Mina barn ska introduceras och allt är förberett. Det gör succé. Inget annat var att vänta.

Knotten gör sig påminda och vi får fly fältet. Vandringen fortsätter tillbaka i samma fotspår. Brännbollsmatchen från igår sitter kvar i benen och jag kommer knappt iväg. Helvete! Som en frustande pingvin vaggar jag mot civilisationen. Svetten sprutar och det är med ren vilja jag tar mig upp till stigen. Mina barn är som torra skinn och hejar på sin ömkliga far. Det går.

image

Vi gjorde ytterligare ett nedslag. Lunchtajm. Stekt korv och lite kakor.

Nu är vi hemma i tryggt förvar. Vi klarade oss helskinnade. Ett fantastiskt äventyr på hemmaplan. Jag verkligen älskar att upptäcka nya häftiga platser i min hemkommun.

Vi ska återvända till Halleberg. Det finns mer spännande platser på detta berg som vi inte hann med idag.

På återseende!