Eye of the tiger!

Doften av svett, förhoppningar och högerkrokar ligger tung i den trånga lokalen. Blivande pugilister i alla åldrar strömmar till. De flesta har minst en termins träning i armarna och de ser fruktansvärt fokuserade ut. ”Eye of the tiger” ni vet.

Eye of the tiger!

Jag hälsar Pw med en nick och försöker med blicken förmedla att nu jävlar är det allvar. Nu ska vi, två sjangserade 45-åringar, göra debut i ringen.

Musiken drar igång och det är dags för uppvärmning. En tjej som ser oförskämt vältränad ut drar upp tempot. Som en lång orm joggar vi runt lokalen. Vi slår i luften. Vänster, höger. Vi snurrar på armarna åt alla möjliga håll. Än så länge hänger jag med. Det är på andra varvet, när vi ska hoppa i farten, det smäller till i knät. Faan! Jag drar ner på hoppen. Märkligt att jag hade den förmågan. Att hoppa utan att fötterna lämnar golvet.

Efter dryga kvarten är uppvärmningen klar. Det hade egentligen,nu när jag tänker efter, varit ett alldeles utmärkt träningspassför en som inte rört sig på över ett decennium. Men det tyckte intetränaren.

Sparring!

Det var alltså dags att puckla på varandra lite. Vi utan tandskydd får endast slå mot kroppen och absolut inte mot huvudet. Den regeln glöms oftast bort av de yngre förmågorna (alltid killar, alltid) och det vevas hej vilt både högt och lågt i någon form av prepubertal hävdelsemani. Som alltid lär de sig snart på de svåra sättet. När du står och matar som en väderkvarn är du öppen som en nysådd åker. Det räcker med en halvmiss för att komma igenom den obefintliga garden och fläskläppen är ett faktum.

Jag och Pw behöver inte bevisa något. Vi kämpar på med att försöka orka jabba överhuvud taget. Handskarna blir fort tunga och jag lovar, jag orkar inte mer än ca en minut. Armarna hänger som avbrutna kycklingvingar efter sidan och jag kippar efter andan. Minuten av vila mellan ronderna är alldeles för kort och jag hinner inte få någon kraft tillbaka. Vi går runt och petar på varandra med handskarna.

”Ding dong!”

Det är slut! Äntligen! 60 minuter av ren tortyr! Benen skakar, armarna är obrukbara och luftrören känns som sugrör. Men fanimej, vi gjorde det! Jag och Pw har kört en träning tillsammans och det var länge sedan, iallafall jag, hade så roligt. I ett svagt ögonblick lovade jag att vi kör nästa torsdag igen. Som kroppen känns nu, två dagar efter så var ett icke genomtänkt beslut. Men det ska gå.

Mvh Ade.

45 år och livsförvaltare.

Kaffebryggaren rosslar till och de sista, rykande heta, svarta dropparna faller ner i koppen. Vetekakan med ost och honung är klar och ligger på en assiette på det vita köksbordet. Det är tidigt i ottan. Ljuset sprider sig på en klarblå himmel och världen utanför köksfönstret sover.

På pappret är jag ett år äldre idag än vad jag var för två dagar sedan. Igår fyllde jag 45. I sanningens namn är det ingen större skillnad. 15 år kvar till 60 och ytterligare 5 till pensionen. Förhoppningsvis. Jag längtar faktiskt till pensionen. Känslan är tudelad. Rädslan för att bli gammal och att det oundvikliga slutet närmar sig brottas med frihetskänslan, att ha dragit sitt strå till stacken under ett långt arbetsliv och som ska belönas med en lång semester till sista vilan. Det är egentligen ingen rädsla, snarare ett litet pirr av förväntan.

Min far sa till mig att det är nu, i 45-50-årsåldern som man ska njuta av det liv man har byggt upp. Man ska vara “färdig” nu och ha det bekvämt.

Med det i tanken funderade jag på vart i livet står jag. Är jag klar för att kunna njuta av det jag har skapat tillsammans med Maria. Svaret är ganska enkelt. Mitt största problem just nu är, varför kan jag inte dela ett fotografi från telefonens galleri till en grupp på Facebook, i Facebooks egna app. Det är ju helt knas!

Om detta är det största problem jag har just nu så får man ändå säga att jag är klar. Nu ska jag förvalta och njuta av det långa liv jag har kvar. Härligt!

Mvh Ade.

En avhyvling på stående fot.

Var det någon mer skäggig man (eller kvinna för den delen) än jag, som fick sig en avhyvling av en, för mig, helt okänd kvinna som vaknat på fel sida igår? Hon hade en guldfärgad jacka och en väska i samma färg.

“-Jaha, en till som inte har någon rakhyvel hemma!” sa kvinnan när vi möttes på väg in till biblioteket.

-Ehh…..vaa?

Den spydiga damen vänder sig om och tar ett steg mot mig. “-Skägg, det är det fulaste som finns!” säger hon med ett höjt finger och vrede i sin blick.

” -Hur fan ser du ut då?!” svarar jag. Kanske inte det mest mogna att säga men, i stridens hetta!

Damen ifråga mår naturligtvis inte bra. Vad hennes hat mot skäggiga män bottnar sig i kan man ju bara spekulera i. Otrevlig som tusan var hon iallafall.

Men annars var det en toppendag på marknaden i Vänersborg.

Skjut mig i rövhålet!

Glada i hågen vandrar vi över den öde skolgården. Upprymda över det vi fick höra av Livs fröken. Fyrans första kvartsamtal är till ända och, kors i taket, det fanns egentligen inget att förtälja. Tösen sköter sig och visar prov på solidaritet, laganda och avancerade klätterkunskaper. En riktigt bra kompis helt enkelt.

Jag kramar om henne i farten och tänker säga ett par väl valda ord men plötsligt fångar några grabbar i 8-9års åldern min uppmärksamhet. Det är inte deras kunskaper i att kicka boll som får mig att vända på huvudet utan en enda gosses ordval. 

”Skjut mig i rövhålet!” Vrålar den lilla kastratsångaren och genast har han väckt mitt barnsliga sinne till liv. I det lilla fotbollsmålet står en ensam grabb med ryggen mot planen, böjd med huvudet mellan benen, tittandes tillbaka mot sina skrattande kamrater som står vid straffpunkten. 

Den ena handens pekfinger visar obönhörligen mot ”gringången” och han vrålar än en gång, 

”Skjut mig i rövhålet!”

Bollen läggs på plats. Ansatsen stegas ut genom att sakta backa bakåt. Blicken är fäst på…….ja, det vet ni ju vid detta laget. En dov smäll ekar mellan byggnaderna när vristen trycker iväg bollen mot sitt mål. Ett ögonblick senare träffar bollen mitt i prick. Grabbgänget stämmer upp i ett gemensamt glädjetjut. Just i den stunden har de vunnit Champions league. Nu vill alla stå med akterkastellet i vädret och få sina stjärthalvor svidande röda av pricksäkra skyttar. 

Jag kan inte se på längre. Mina ögon tåras av skratt. Sambons lika så. Vi drar med oss Liv och beger oss av hemåt, fortfarande skrattandes och härmandes den lilla sadisten. 

Det är svårt att i ord beskriva denna upplevelse. Händelsen var där och då. Grabbarnas impulsivitet och kamratskap i grupp bäddar för många roliga och galna upptåg i framtiden. 

Tack pojkar, för att ni är som ni är.

Med vänlig hälsning, Ade.

Liv klättrar som vanligt.

Drömmar som går i kras.

Musiken har tystnat. De som för några timmar sedan festade på borden letar nu efter skor i hallen. Festen är slut och de flesta tänker på refrängen. Maria har börjat plocka med disken och kramar hemvändande gäster adjö. Jag sitter i köket. Hon är allt bra vacker, min Maria.

Kvällens hedersgäst reser sig och börjar leta efter gitarren. Han rafsar snabbt åt sig sina pinaler och tackar för tillställningen. I samma sekund som jag reser mig upp för att ta farväl kommer jag på att den självklara selfien med denna gäst inte är tagen. Jag fipplar med mobilen och frågar om det är okej. Jag får ett stort leende tillbaka, “-Självklart Mr Adetoft!” får jag till svar.

Jag ställer mig bredvid och lägger armen över Steven Tylers axlar. Alice Cooper vill också vara med och ställer sig jämte mig.

Faan! Det är något fel på telefonen! Jag får inte igång kameran. Den har fastnat i någon jävla meny med massor av filter. Jag svajpar och svajpar, inget händer.
Som en skrämd snok som ringlar sig in i vägkantens höga gräs börjar Stevens arm dra sig tillbaka från mina axlar.
-MARIA! Kan du ta ett foto på oss? Steven måste dra!

Hon tittar upp från sina bestyr och letar efter sin telefon. Med vana händer trycker hon fram kamerans app och höjer telefonen i steget.

Där vaknar jag.

Väckarklockan ringer ilsket och jag svär tyst för mig själv. Det var då själva f..