Urskogen.

Min son Alfred den yngre som, till skillnad från sin bror Oskar den äldre, fortfarande bor hemma här hos sin far framställer ibland önskningar om att vi ska bege oss ut i okända marker. 

Att kombinera vårt gemensamma fotointresse med det som mest kan kallas för ”vildmarksliv”. 

Jag som gammal soldat i Svea Rikets arme och innan dess, trogen elev i både Mulleskolan och Strövarna har ju snappat upp ett och annat för att överleva i tassemarken. 

Oskar den äldre har i sina svagaste stunder uttryckt ett visst utanförskap sedan han packade sin ränsel och lämnade det Adetoftska palatset för att söka lyckan på egen hand. Han vill helt sonika ta del av de äventyr som vi kvarvarande familjemedlemmar ibland tar oss för. I söndags gjorde vi honom inte besviken.

Efter det att jag stigit upp i ottan för att se till att min blivande fru kom till jobbet helskinnad vände jag åter hem för att blåsa revelj. Alfred den yngre skakades ur lakanen och väskor packades. Mat, kamerastativ och annat som behövs för en dag i skogen. På väg till okänd plats hämtades Oskar den äldre upp. Det var någon timma kvar innan solen skulle bryta horisonten och vi, de tre äventyrarna var redo att möta naturen. 

Vi slog oss fram igenom buskar och snår. Stigen var sedan länge igenväxt. Tiden har stått stilla i denna utmark. Urskogen försöker svälja oss som den gjort med spåren av människan som en gång i tiden bröt och brände kalk på denna plats. ”Den bortglömda staden” på Halleberg.

Oskar hänger upp bacon över öppen eld.

Det som en gång var piren för utlastning av den brända kalken fick bli lägerplats. Efter några snabba drag med tändstålet så har vi en brasa som värmer oss i den klara men kalla höstmorgonen. Vi kokar te av barr, grillar bacon och äter pulled pork i pitabröd. Även det nödvändiga ”strövargodiset” tillagas och avnjuts tillsammans med det söta teet. 

Barrte står och drar sig.

Vi fotograferar soluppgången och värmer oss i de få strålar som letar sig fram till vår lägerplats. Det är fantastiskt. Bara vi tre och en hel värld. 

Solen bryter horisonten nere vid Hallesnipen.

Mätta och belåtna bryter vi förläggningen. Det är dags att dra sig hemåt. Vi skrider framtida planer som innefattar tält och större äventyr. Om det blir något står skrivet i stjärnorna.

Vi hade en fantastisk förmiddag tillsammans och jag älskade varje sekund. Att så lite kan betyda så mycket. 

Mina pojkar.

Grabbar! Ni är bäst!

Torkskåpet.

För oss är torkskåpet en central del av vårt hushåll. Om det skulle sluta att fungera så är det bara en tidsfråga innan vardagsrummet blir belamrat med torkställningar, galgar och blöt tvätt. Fredagsfinalerna av Idol får ses genom omaka par strumpor, kalsonger och tonårströjor.

Innan vi drog igång det gamla skåpet för ca 5 år sedan hade det fungerat som förvaring av diverse kemikalier som tvätt och sköljmedel. Även kattsanden hade sin givna plats längst ner i det vita plåtskåpet.

Det var av ren frustration av ovan nämnda situation i vardagsrummet som jag fick nog och gjorde kaos i övriga utrymmen i lägenheten för att få plats med sakerna som huserade i torkskåpet. Katten (vila i frid Sebbe) hade gått vidare till de sälla jaktmarkerna och jag gjorde upp med myten om att det kostar mer än Andorras BNP att driva detta förträffliga skåp.

Sedan dess har livet tagit ytterligare ett steg i rätt riktning. Det bekväma livet. Tills igår.

Maria hade som seden kräver bunkrat upp med fulla maskiner. Torkskåpet, i år fyller det 35, utnyttjades till max. Bland annat mina pyjamasbyxor som jag bara måste ha hängde där, redo att få värmas torra. Det enda som kan mäta sig med att dra på sig nytvättade pyjamasbyxor, doftande av ros eller lavendel skulle vara att krypa ner i en nybäddad säng med rena lakan.

Då ger skåpet upp. Inte helt och hållet, fläkten går men luften är kallare än en isbjörns rövhål. Fan!

Maria får panik, googlar efter ett nytt. 5000 tusen spänn. Jag biter mig i underläppen och går in i badrummet till det döende skåpet.

Nu till en liten hemlis! Ni får lova att inte berätta för Maria!

På insidan av skåpet finns en beskrivning om hur man återställer skåpet om temperaturbegränsaren har utlöst. Hehe.

Jag går ut och lägger på en bekymrad min.

“-Hmm. Det kan vara en säkring som gått och det brukar finnas en knapp för återställning någonstans i skåpet. Nu är jag för trött men ska kolla på det i morgon.” säger jag.

Maria googlar och kommer fram till samma slutsats. Hon tittar på mig med beundran i blicken. Hennes blick kan inte ljuga. Den säger att den där mannen är fantastisk, händig, vet lite om nästan allt och han är fanimej min!

Idag efter jobbet fixade jag skåpet. Lossade på två skruvar och drar fram motorpaketet, trycker på den röda knappen och monterar tillbaka. Det var gjort på två minuter. Maria blev överlycklig. Hon hade oroat sig hela dagen och sett ett liv i misär framför sig. “-Det kan löna sig detta.” sa hon med glittrande ögon. Hehe…….undrar vad hon menade med det? Får jag åka och köpa någon elektrisk pryl eller? Skåpet är iallafall lagat och mina pyjamasbyxor doftar underbart!

Mvh Ade!

Eye of the tiger!

Doften av svett, förhoppningar och högerkrokar ligger tung i den trånga lokalen. Blivande pugilister i alla åldrar strömmar till. De flesta har minst en termins träning i armarna och de ser fruktansvärt fokuserade ut. ”Eye of the tiger” ni vet.

Eye of the tiger!

Jag hälsar Pw med en nick och försöker med blicken förmedla att nu jävlar är det allvar. Nu ska vi, två sjangserade 45-åringar, göra debut i ringen.

Musiken drar igång och det är dags för uppvärmning. En tjej som ser oförskämt vältränad ut drar upp tempot. Som en lång orm joggar vi runt lokalen. Vi slår i luften. Vänster, höger. Vi snurrar på armarna åt alla möjliga håll. Än så länge hänger jag med. Det är på andra varvet, när vi ska hoppa i farten, det smäller till i knät. Faan! Jag drar ner på hoppen. Märkligt att jag hade den förmågan. Att hoppa utan att fötterna lämnar golvet.

Efter dryga kvarten är uppvärmningen klar. Det hade egentligen,nu när jag tänker efter, varit ett alldeles utmärkt träningspassför en som inte rört sig på över ett decennium. Men det tyckte intetränaren.

Sparring!

Det var alltså dags att puckla på varandra lite. Vi utan tandskydd får endast slå mot kroppen och absolut inte mot huvudet. Den regeln glöms oftast bort av de yngre förmågorna (alltid killar, alltid) och det vevas hej vilt både högt och lågt i någon form av prepubertal hävdelsemani. Som alltid lär de sig snart på de svåra sättet. När du står och matar som en väderkvarn är du öppen som en nysådd åker. Det räcker med en halvmiss för att komma igenom den obefintliga garden och fläskläppen är ett faktum.

Jag och Pw behöver inte bevisa något. Vi kämpar på med att försöka orka jabba överhuvud taget. Handskarna blir fort tunga och jag lovar, jag orkar inte mer än ca en minut. Armarna hänger som avbrutna kycklingvingar efter sidan och jag kippar efter andan. Minuten av vila mellan ronderna är alldeles för kort och jag hinner inte få någon kraft tillbaka. Vi går runt och petar på varandra med handskarna.

”Ding dong!”

Det är slut! Äntligen! 60 minuter av ren tortyr! Benen skakar, armarna är obrukbara och luftrören känns som sugrör. Men fanimej, vi gjorde det! Jag och Pw har kört en träning tillsammans och det var länge sedan, iallafall jag, hade så roligt. I ett svagt ögonblick lovade jag att vi kör nästa torsdag igen. Som kroppen känns nu, två dagar efter så var ett icke genomtänkt beslut. Men det ska gå.

Mvh Ade.

45 år och livsförvaltare.

Kaffebryggaren rosslar till och de sista, rykande heta, svarta dropparna faller ner i koppen. Vetekakan med ost och honung är klar och ligger på en assiette på det vita köksbordet. Det är tidigt i ottan. Ljuset sprider sig på en klarblå himmel och världen utanför köksfönstret sover.

På pappret är jag ett år äldre idag än vad jag var för två dagar sedan. Igår fyllde jag 45. I sanningens namn är det ingen större skillnad. 15 år kvar till 60 och ytterligare 5 till pensionen. Förhoppningsvis. Jag längtar faktiskt till pensionen. Känslan är tudelad. Rädslan för att bli gammal och att det oundvikliga slutet närmar sig brottas med frihetskänslan, att ha dragit sitt strå till stacken under ett långt arbetsliv och som ska belönas med en lång semester till sista vilan. Det är egentligen ingen rädsla, snarare ett litet pirr av förväntan.

Min far sa till mig att det är nu, i 45-50-årsåldern som man ska njuta av det liv man har byggt upp. Man ska vara “färdig” nu och ha det bekvämt.

Med det i tanken funderade jag på vart i livet står jag. Är jag klar för att kunna njuta av det jag har skapat tillsammans med Maria. Svaret är ganska enkelt. Mitt största problem just nu är, varför kan jag inte dela ett fotografi från telefonens galleri till en grupp på Facebook, i Facebooks egna app. Det är ju helt knas!

Om detta är det största problem jag har just nu så får man ändå säga att jag är klar. Nu ska jag förvalta och njuta av det långa liv jag har kvar. Härligt!

Mvh Ade.

En avhyvling på stående fot.

Var det någon mer skäggig man (eller kvinna för den delen) än jag, som fick sig en avhyvling av en, för mig, helt okänd kvinna som vaknat på fel sida igår? Hon hade en guldfärgad jacka och en väska i samma färg.

“-Jaha, en till som inte har någon rakhyvel hemma!” sa kvinnan när vi möttes på väg in till biblioteket.

-Ehh…..vaa?

Den spydiga damen vänder sig om och tar ett steg mot mig. “-Skägg, det är det fulaste som finns!” säger hon med ett höjt finger och vrede i sin blick.

” -Hur fan ser du ut då?!” svarar jag. Kanske inte det mest mogna att säga men, i stridens hetta!

Damen ifråga mår naturligtvis inte bra. Vad hennes hat mot skäggiga män bottnar sig i kan man ju bara spekulera i. Otrevlig som tusan var hon iallafall.

Men annars var det en toppendag på marknaden i Vänersborg.