Bänkad överraskning.

Jag letar en lucka för att göra en omkörning. Det tyska husvagnsekipaget framför mig sniglar sig fram genom den, för årstiden, varma septemberaftonen. Jag har lite bråttom. För en gångs skull så har jag en tid att passa. Dottern har börjat fjärde klass och föräldramöte står på schemat.

Jag vet att vägen breddar sig längre fram. Raksträckan förbi Kuserud får bli platsen för en ”kickdown”.

Yes! Vägen breder ut sig och jag kan lämna ”lopplådan” bakom mig efter att ha legat och tryckt i 65 på 80-väg i flera kilometer. Det borde vara straffbart.

Med ett mer stabilt tempo och farthållaren satt på 86 rullar jag vidare genom Dalsland. Jag tänker på dotterns samtal tidigare idag. ”-Hej pappa! Glöm inte att kolla i min bänk!”

Vad har hon gjort nu? Städat? Eller har hon gjort något i slöjden som ska bli en överraskning till mig när jag öppnar locket på bänken? Jag ler. Min lilla prinsessa.

Som en skock får utan lokalsinne irrar vi föräldrar runt i klassrummet. Vissa barn har namnskyltar på sina bänkar. Andra har inte det. Mitt barn har naturligtvis ingen fin målad skylt men jag vet vem hon sitter bredvid. Lyckligtvis har denna gosse gjort så gott han kunnat med sitt namn och jag kan tyda kråkorna som är klottrade på det vikta pappret.

Med nyfiken blick tittar jag i den, för att vara min dotter, välstädade bänken. Överst ligger en lapp. Ett avrivet hörn från något skrivhäfte med två ord skrivna och ett litet hjärta ritat med blyerts.

”Hej Pappa”. Inget mer.

Att två ord kan betyda så mycket. Jag blev otroligt glad och kunde inte låta bli att skriva ett litet ”Hej Liv” tillbaka på lappen.

Väl hemma igen sa jag till Liv att inte glömma att kolla i bänken i morgon.

Mvh Ade.

Ett svar på “Bänkad överraskning.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.