Urskogen.

Min son Alfred den yngre som, till skillnad från sin bror Oskar den äldre, fortfarande bor hemma här hos sin far framställer ibland önskningar om att vi ska bege oss ut i okända marker. 

Att kombinera vårt gemensamma fotointresse med det som mest kan kallas för ”vildmarksliv”. 

Jag som gammal soldat i Svea Rikets arme och innan dess, trogen elev i både Mulleskolan och Strövarna har ju snappat upp ett och annat för att överleva i tassemarken. 

Oskar den äldre har i sina svagaste stunder uttryckt ett visst utanförskap sedan han packade sin ränsel och lämnade det Adetoftska palatset för att söka lyckan på egen hand. Han vill helt sonika ta del av de äventyr som vi kvarvarande familjemedlemmar ibland tar oss för. I söndags gjorde vi honom inte besviken.

Efter det att jag stigit upp i ottan för att se till att min blivande fru kom till jobbet helskinnad vände jag åter hem för att blåsa revelj. Alfred den yngre skakades ur lakanen och väskor packades. Mat, kamerastativ och annat som behövs för en dag i skogen. På väg till okänd plats hämtades Oskar den äldre upp. Det var någon timma kvar innan solen skulle bryta horisonten och vi, de tre äventyrarna var redo att möta naturen. 

Vi slog oss fram igenom buskar och snår. Stigen var sedan länge igenväxt. Tiden har stått stilla i denna utmark. Urskogen försöker svälja oss som den gjort med spåren av människan som en gång i tiden bröt och brände kalk på denna plats. ”Den bortglömda staden” på Halleberg.

Oskar hänger upp bacon över öppen eld.

Det som en gång var piren för utlastning av den brända kalken fick bli lägerplats. Efter några snabba drag med tändstålet så har vi en brasa som värmer oss i den klara men kalla höstmorgonen. Vi kokar te av barr, grillar bacon och äter pulled pork i pitabröd. Även det nödvändiga ”strövargodiset” tillagas och avnjuts tillsammans med det söta teet. 

Barrte står och drar sig.

Vi fotograferar soluppgången och värmer oss i de få strålar som letar sig fram till vår lägerplats. Det är fantastiskt. Bara vi tre och en hel värld. 

Solen bryter horisonten nere vid Hallesnipen.

Mätta och belåtna bryter vi förläggningen. Det är dags att dra sig hemåt. Vi skrider framtida planer som innefattar tält och större äventyr. Om det blir något står skrivet i stjärnorna.

Vi hade en fantastisk förmiddag tillsammans och jag älskade varje sekund. Att så lite kan betyda så mycket. 

Mina pojkar.

Grabbar! Ni är bäst!

Templet på Halleberg.

Då var det dags. Äntligen! Ett nytt äventyr med kidsen har varit på schemat en längre tid.
Jag sprang på ett inlägg om en gigantisk kalkugn som låg gömd i skogen på Halleberg. Min nyfikenhet om rester från forna tider väcktes och idag blev det skarpt läge.
Väskan packades med survival kit, stormkök och andra förnödenheter.

Med en knapphändig beskrivning om templets lokalisering började vi att traska.

image

Stigen, som till en början var bred, smalnade strax av och djungeln tog över. Fallna träd, mossbeklädda rötter och stenblock kunde inte hindra oss. Vi skulle finna det mytomspunna “templet” i skogen.

image

Efter det som kändes som en evighet, irrandes runt bland ormbunkar, rävsvansar och ramslök, tornade sig snart ett magnifikt bygge i sten upp bland resliga granar. Vi har hittat det!
Det är svårt att förstå, att här i djupaste skogen har det bedrivits en industri.
Vi står hänförda över detta monument från en svunnen tid och försöker greppa storleken.

image

image

Vattnet ligger inte långt ifrån och vi får anstränga oss för att komma ner. Terrängen är oländig och svår. Min tunga kropp och klena ben är inte i symbios och jag är glad att det bara är mina barn, knotten och andra flygfän som får bevittna denna makabra massa som sakta stapplar genom skogen.

image

Väl framme vid vattenbrynet bjuds vi en fantastisk utsikt. Stenar som av tidens tand rundats av och passats in i varandra så att de bildar en gata av kullersten. Helt fantastiskt.

image

Det är nu stormköket kommer fram.
Från min tid i Mulleskolan minns jag att vi gjorde strövargodis.
Mina barn ska introduceras och allt är förberett. Det gör succé. Inget annat var att vänta.

Knotten gör sig påminda och vi får fly fältet. Vandringen fortsätter tillbaka i samma fotspår. Brännbollsmatchen från igår sitter kvar i benen och jag kommer knappt iväg. Helvete! Som en frustande pingvin vaggar jag mot civilisationen. Svetten sprutar och det är med ren vilja jag tar mig upp till stigen. Mina barn är som torra skinn och hejar på sin ömkliga far. Det går.

image

Vi gjorde ytterligare ett nedslag. Lunchtajm. Stekt korv och lite kakor.

Nu är vi hemma i tryggt förvar. Vi klarade oss helskinnade. Ett fantastiskt äventyr på hemmaplan. Jag verkligen älskar att upptäcka nya häftiga platser i min hemkommun.

Vi ska återvända till Halleberg. Det finns mer spännande platser på detta berg som vi inte hann med idag.

På återseende!