45 år och livsförvaltare.

Kaffebryggaren rosslar till och de sista, rykande heta, svarta dropparna faller ner i koppen. Vetekakan med ost och honung är klar och ligger på en assiette på det vita köksbordet. Det är tidigt i ottan. Ljuset sprider sig på en klarblå himmel och världen utanför köksfönstret sover.

På pappret är jag ett år äldre idag än vad jag var för två dagar sedan. Igår fyllde jag 45. I sanningens namn är det ingen större skillnad. 15 år kvar till 60 och ytterligare 5 till pensionen. Förhoppningsvis. Jag längtar faktiskt till pensionen. Känslan är tudelad. Rädslan för att bli gammal och att det oundvikliga slutet närmar sig brottas med frihetskänslan, att ha dragit sitt strå till stacken under ett långt arbetsliv och som ska belönas med en lång semester till sista vilan. Det är egentligen ingen rädsla, snarare ett litet pirr av förväntan.

Min far sa till mig att det är nu, i 45-50-årsåldern som man ska njuta av det liv man har byggt upp. Man ska vara “färdig” nu och ha det bekvämt.

Med det i tanken funderade jag på vart i livet står jag. Är jag klar för att kunna njuta av det jag har skapat tillsammans med Maria. Svaret är ganska enkelt. Mitt största problem just nu är, varför kan jag inte dela ett fotografi från telefonens galleri till en grupp på Facebook, i Facebooks egna app. Det är ju helt knas!

Om detta är det största problem jag har just nu så får man ändå säga att jag är klar. Nu ska jag förvalta och njuta av det långa liv jag har kvar. Härligt!

Mvh Ade.

Till jobbet på moppe.

Med ett litet löjligt leende på läpparna drar jag iväg i arla morgonstund. Luften är sval och fuktig efter sommarnatten. Trafiken är gles och oron för att blir den där bromsklossen som jag själv ibland skäller ut i det tysta bakom ratten försvinner i samma takt som solens strålar bryter gryningen.

Det är underbart. Vinden susar i visiret och endast ett svagt brummande hörs från motorn. Vilken maskin! Skog, åkrar och nyslagna gärden passerar förbi i maklig takt.

Tystnaden i hjälmen är något nytt. I bilen brukar någon podd eller tung hårdrock strömma ur högtalarna men inte nu. Det är inget som stör mina tankar tills jag drar med handen över visiret för att få bort den där lilla flugan och märker att den lilla rackaren kryper omkring på insidan. Ett ofrivilligt stopp och den saken är ur världen.

Jag har gått upp 15 minuter tidigare och åker således 15 minuter tidigare mot vad jag brukar göra med bilen. Jag anländer till jobbet exakt samma tid som annars fast till en bråkdel av kostnaden. Fantastiskt.

Någon gång mitt i veckan blev jag stoppad av lagens långa arm under min hemfärd. Två konstaplar körde upp jämsides och vinkade in mig. Detta skedde vid ett parti, av två, där jag nästan är tvingad att framföra mitt fordon på cykelbana. Sträckan är inte mer än ett par hundra meter. Det är en hårt trafikerad 70-sträcka med obefintlig vägren.

Jag förklarade att jag mycket väl är medveten om mitt lagbrott men risken för att jag blir ihjälkörd av en långtradare är mycket större än att jag ska skicka någon till eftervärlden på cykelbanan. Dessutom kör jag i ca 25 kilometer i timmen denna korta sträcka. Det är knappt styrfart och cyklister som kör om mig brukar hytta med näven och visa fulfingret.

Konstaplarna är ju också människor och nickar instämmande. Den enda påföljden av min överträdelse av lagen blir en uppmaning att bära reflexväst. De hade nog inte väntat sig en skäggig 45-åring under hjälmen. Men tack för att ni kollade!

Resten av veckan flöt på. Nästan 30 mil på 6 liter bensin. Jag får alltså tanka två gånger i veckan. Helt okej.

Nu har jag även skaffat ett neongult regnställ. Ursäkterna blir allt färre och det är väl endast snö och is som kommer att stoppa mig från att köra moppe till jobbet. Det är härligt att vara 15 igen.

Med vänlig hälsning, Ade.

45-årskris?

Det känns som om det vore igår jag och min bästa kompis satt på gungorna i den kalla höstkvällen. Vi vaggade sakta fram och tillbaka med blickarna fästa ner i den regnvåta sanden. Den annars så livliga lekplatsen ligger nu öde i den sena timmen men kommer åter att sjuda av barnaljud i morgondagens gryning.

Vi sitter där, snackar om livet i stort och smått. Mest riktas våra tankar till det som ska ske om ca 80 dagar. Vi fyller “moppe”. Kompisen fyller 15 precis en vecka innan mig. I slutet på oktober. Jag hade otur när mina föräldrar, på ett obegripligt klumpigt sätt, lyckades planera mig så att jag såg dagens ljus först i mörkaste november. Vem faan kör moppe på vintern?

Iallafall.

Intresset för moped slocknade dock relativt fort. Redan innan jag fyllde 15 faktiskt. Jag fick en begagnad Zündapp KS 50 från 1975. Den gick dåligt och efter en stöld av några grejer som jag inte kommer ihåg vad det var gick den inte alls. Jag sålde skiten och köpte en cykel istället.

Kanske är det en 45-årskris eller en begynnande snålhet som tar ett allt fastare grepp om mig men jag har under en längre tid önskat mig just en moped. Inte något gammalt as som kompisar måste skruva med eftersom jag är lika bra på motorer som jag är på fotboll. Det är en pålitlig, bekväm och enkel maskin jag vill ha. Jag vill pendla till jobbet, ta söndagsturer med dottern, fotorundor mm.

Efter lite beräkningar så finns det faktiskt kulor att spara efter en relativt liten investering.
Ett familjeråd sammankallades och jag presenterade mina kalkyler. Ett enhälligt beslut togs och samma dag ärades den lokala MC-handlaren med ett besök. Moped beställdes och nu har jag den lilla skönheten hemma.

Det återstår att inhandla lite gear såsom regnkläder, handskar och dyligt för de lite kallare dagarna. Kanske blir det en äkta gubbstyling också. Det finns ju vindruta, handtagsskydd och fodrat regnskydd för att förlänga säsongen ytterligare.

Det tar drygt 40 minuter att köra till mitt jobb med bil. Med moped tar det ca 60 minuter. Ingen större skillnad. Jag är enveten av mig och tycker att det ska bli spännande. Hur länge det håller i sig får vi se.

Mvh Ade.

image

Sommar och sol.

Maj månad har med sitt extremt varma och vackra väder gjort att mina sommardepåer har fyllts på till bredden. Får vi bara någon mer vecka med detta väder så kan jag möta vinterns mörker och kyla med kraften från alla soltimmar sköna Maj har givit mig.

image

Vi har fixat lite med våra uteplatser. Maria klippte häcken medan jag och Alfred byggde ett litet trädäck på framsidan. Rabatterna plöjdes upp och nya blommor planterades. Nu kan man äntligen sitta och njuta. Ångesten över att ha de fulaste uteplatserna i området är borta och när vi drar iväg med husvagnen så gör vi det med gott samvete.

image

Låt sommaren komma!

Pirret som uppstår.

Dottern leker vid vattenbrynet. Sonen letar motiv att fotografera. Maria vänder upp sitt vinterbleka ansikte mot vårsolens stickande strålar. Själv sitter jag och betraktar de jag älskar och känner en otrolig tacksamhet och lycka.