Torkskåpet.

För oss är torkskåpet en central del av vårt hushåll. Om det skulle sluta att fungera så är det bara en tidsfråga innan vardagsrummet blir belamrat med torkställningar, galgar och blöt tvätt. Fredagsfinalerna av Idol får ses genom omaka par strumpor, kalsonger och tonårströjor.

Innan vi drog igång det gamla skåpet för ca 5 år sedan hade det fungerat som förvaring av diverse kemikalier som tvätt och sköljmedel. Även kattsanden hade sin givna plats längst ner i det vita plåtskåpet.

Det var av ren frustration av ovan nämnda situation i vardagsrummet som jag fick nog och gjorde kaos i övriga utrymmen i lägenheten för att få plats med sakerna som huserade i torkskåpet. Katten (vila i frid Sebbe) hade gått vidare till de sälla jaktmarkerna och jag gjorde upp med myten om att det kostar mer än Andorras BNP att driva detta förträffliga skåp.

Sedan dess har livet tagit ytterligare ett steg i rätt riktning. Det bekväma livet. Tills igår.

Maria hade som seden kräver bunkrat upp med fulla maskiner. Torkskåpet, i år fyller det 35, utnyttjades till max. Bland annat mina pyjamasbyxor som jag bara måste ha hängde där, redo att få värmas torra. Det enda som kan mäta sig med att dra på sig nytvättade pyjamasbyxor, doftande av ros eller lavendel skulle vara att krypa ner i en nybäddad säng med rena lakan.

Då ger skåpet upp. Inte helt och hållet, fläkten går men luften är kallare än en isbjörns rövhål. Fan!

Maria får panik, googlar efter ett nytt. 5000 tusen spänn. Jag biter mig i underläppen och går in i badrummet till det döende skåpet.

Nu till en liten hemlis! Ni får lova att inte berätta för Maria!

På insidan av skåpet finns en beskrivning om hur man återställer skåpet om temperaturbegränsaren har utlöst. Hehe.

Jag går ut och lägger på en bekymrad min.

“-Hmm. Det kan vara en säkring som gått och det brukar finnas en knapp för återställning någonstans i skåpet. Nu är jag för trött men ska kolla på det i morgon.” säger jag.

Maria googlar och kommer fram till samma slutsats. Hon tittar på mig med beundran i blicken. Hennes blick kan inte ljuga. Den säger att den där mannen är fantastisk, händig, vet lite om nästan allt och han är fanimej min!

Idag efter jobbet fixade jag skåpet. Lossade på två skruvar och drar fram motorpaketet, trycker på den röda knappen och monterar tillbaka. Det var gjort på två minuter. Maria blev överlycklig. Hon hade oroat sig hela dagen och sett ett liv i misär framför sig. “-Det kan löna sig detta.” sa hon med glittrande ögon. Hehe…….undrar vad hon menade med det? Får jag åka och köpa någon elektrisk pryl eller? Skåpet är iallafall lagat och mina pyjamasbyxor doftar underbart!

Mvh Ade!

Skjut mig i rövhålet!

Glada i hågen vandrar vi över den öde skolgården. Upprymda över det vi fick höra av Livs fröken. Fyrans första kvartsamtal är till ända och, kors i taket, det fanns egentligen inget att förtälja. Tösen sköter sig och visar prov på solidaritet, laganda och avancerade klätterkunskaper. En riktigt bra kompis helt enkelt.

Jag kramar om henne i farten och tänker säga ett par väl valda ord men plötsligt fångar några grabbar i 8-9års åldern min uppmärksamhet. Det är inte deras kunskaper i att kicka boll som får mig att vända på huvudet utan en enda gosses ordval. 

”Skjut mig i rövhålet!” Vrålar den lilla kastratsångaren och genast har han väckt mitt barnsliga sinne till liv. I det lilla fotbollsmålet står en ensam grabb med ryggen mot planen, böjd med huvudet mellan benen, tittandes tillbaka mot sina skrattande kamrater som står vid straffpunkten. 

Den ena handens pekfinger visar obönhörligen mot ”gringången” och han vrålar än en gång, 

”Skjut mig i rövhålet!”

Bollen läggs på plats. Ansatsen stegas ut genom att sakta backa bakåt. Blicken är fäst på…….ja, det vet ni ju vid detta laget. En dov smäll ekar mellan byggnaderna när vristen trycker iväg bollen mot sitt mål. Ett ögonblick senare träffar bollen mitt i prick. Grabbgänget stämmer upp i ett gemensamt glädjetjut. Just i den stunden har de vunnit Champions league. Nu vill alla stå med akterkastellet i vädret och få sina stjärthalvor svidande röda av pricksäkra skyttar. 

Jag kan inte se på längre. Mina ögon tåras av skratt. Sambons lika så. Vi drar med oss Liv och beger oss av hemåt, fortfarande skrattandes och härmandes den lilla sadisten. 

Det är svårt att i ord beskriva denna upplevelse. Händelsen var där och då. Grabbarnas impulsivitet och kamratskap i grupp bäddar för många roliga och galna upptåg i framtiden. 

Tack pojkar, för att ni är som ni är.

Med vänlig hälsning, Ade.

Liv klättrar som vanligt.

Både sorg och glädje.

Då var skolan över och min dotter börjar sitt sommarlov. Lågstadiet är ett minne blott och till hösten väntar fjärde klass.

image

Avslutningen hölls som seden kräver i gymnastiksalen. Inget nytt. Samma visor, samma tal och alltid samma kaos.
Scen och sittplatser är organiserade så att så många som möjligt ska kunna få en skymt av de små välklädda liven som står och spritter av längtan efter att få fira ferie.

image

Insläppet för oss närmast sörjande sker där det är som minst plats. I mitten av hallens långsida. Där går det en trång “korridor” mellan vägg och uppställda stolar. Scenen och kidsen står uppställda längs med hallen. Således är bästa ställe att syna spektaklet från denna korridor. Den korkar dock snabbt igen. När stingsliga anhöriga vägrar flytta på sig och två tredjedelar av hopen fortfarande står i kö för att komma in öppnas en dörr längst ner i hallen.
Som sagt detta hade kunnat göras smidigare.

Roligast var dock mannen med två små “skurmoppar” till hundar som kikade in varav den ena hunden slet sig ur kopplet och sprang in bland hundratals åskådare. Hehe. Med sammanbiten min och ett tomt koppel, trängandes i folkhopen, irrade mannen runt och ropande på sin lilla byracka.

Eftersom Liv nu lämnar lågstadiets trygga värld tackar även hennes fröken för sig. För henne väntar en ny omgång med förstaklassare som hon ska följa upp till tredje klass. Det var mycket känslor, kramar och ett tårfyllt farväl. Som nyutexaminerad lärare var detta hennes första klass och hon kommer aldrig att glömma dem.

image

Nu väntar ett härligt sommarlov för barnen och jag längtar till semestern som inleds vecka 28 med en vecka i Lidköping.

Trevlig sommar!

Oskrivna blad.

Onsdag. Inte den sämsta dagen i veckan. Inte den bästa heller. Onsdag är bättre än tisdag som är den dag i veckan där måndagens upprymda samtal efter helgens bravader är uttömda och helgen känns oändligt långt bort. Torsdag försvinner lite i bara farten när vi ångar på mot fredag, som för övrigt inte behöver någon närmare presentation.

Denna onsdag, näst sista skoldagen, skiter vi i matlagning. Varken jag eller Maria orkar ställa oss vid spisen. Alfred sparkas iväg för att hämta pizza. Det är otroligt skönt att ha den förmånen att kunna göra det ibland. Eller förmån, jag har fanimej jobbat ihop pengarna själv.

Mitt i en tugga av kebabkött, feferoni och sallad kommer Liv med en påse. Den är fylld till bredden med pyssel, böcker och stenciler. Säger man så fortfarande? Stenciler. Vackert namn på ett papper.

Allt som ungarna har gjort i tredje klass skall tagas med hem och nu ska jag och Maria få bevittna dessa alster. Teckningar, halvfärdiga matteböcker och lerskålar hålls upp med belåten min av dottern. Mest stolt verkar hon vara över ett lila skrivhäfte. Hon reser sig upp, spänner blicken i mina trötta ögon och säger med ett tvingat lugn, “-Pappa, kolla detta. Ett helt tomt skrivhäfte.”

image

Jag sitter förvånad, stannar i tuggan och stirrar. Liv lämnar mig med alla mina frågor, rusar in till storebror för att visa denna heliga klenod.
Ett helt tomt skrivhäfte.

Kanske kan detta tomma häfte komma till nytta i sommar. Jag tänker börja skriva dagbok tillsammans med Liv. Det kan bli en mysig stund med block och penna, apelsinsaft och kanelbulle under regniga kvällar i husvagnen.

Ofrivilligt buggad.

Ni vet den där känslan när ni gör något som anses förbjudet men ändå inte kan låta bli?
Det hände mig idag.
Min dotter ringde av misstag upp mig och jag kunde lyssna på vad två tioåriga barn, på väg hem från skolan, pratar om.

Jag försökte påkalla min dotters uppmärksamhet men förgäves. Hon var helt inne i en diskussion med sin “kille”, vi kan kalla honom för Olle.

Jag tänkte lägga på flera gånger men kunde inte låta bli att lyssna. Snackar hon skit om andra? Ska de hitta på jävelskap hemma? Som förälder till tre bastarder varav två äldre bröder till min dotter så har jag varit med om ett och annat och kan inte lita helt på att allt går rätt till.

Samtalet som utspelar sig under den korta promenaden från skolan till vårt hem gör mig fruktansvärt glad. Och stolt.

Min dotter undrar om Olle såg en klasskamrats nya sandaler? Det var jättefina för att de var rosa. “- Jag vill också ha nya sandaler.” säger hon. Samtalet går vidare.
Liv berättar för Olle att det minsann har byggts en liten altan på framsidan och pappa med storebrors hjälp gjorde allt jobb själva.
Han ska få se när de kommer hem.

Mitt i en mening höjer min dotter rösten och utbrister, jag citerar, “Jävlar vad myror det går här!”
Det var inget mer med det och samtalet, liksom promenaden fortsätter.
De små liven är strax hemma. Jag hör hur ytterdörren öppnas och jag lägger på innan jag blir tagen på bar gärning.
Med kluvna känslor spelar jag upp samtalet från minnet. Jag ler.

En tjej och en kille. Ett vanligt samtal dem emellan under en promenad, på väg hem från skolan i sommarsolen.

image