Drömmar som går i kras.

Musiken har tystnat. De som för några timmar sedan festade på borden letar nu efter skor i hallen. Festen är slut och de flesta tänker på refrängen. Maria har börjat plocka med disken och kramar hemvändande gäster adjö. Jag sitter i köket. Hon är allt bra vacker, min Maria.

Kvällens hedersgäst reser sig och börjar leta efter gitarren. Han rafsar snabbt åt sig sina pinaler och tackar för tillställningen. I samma sekund som jag reser mig upp för att ta farväl kommer jag på att den självklara selfien med denna gäst inte är tagen. Jag fipplar med mobilen och frågar om det är okej. Jag får ett stort leende tillbaka, “-Självklart Mr Adetoft!” får jag till svar.

Jag ställer mig bredvid och lägger armen över Steven Tylers axlar. Alice Cooper vill också vara med och ställer sig jämte mig.

Faan! Det är något fel på telefonen! Jag får inte igång kameran. Den har fastnat i någon jävla meny med massor av filter. Jag svajpar och svajpar, inget händer.
Som en skrämd snok som ringlar sig in i vägkantens höga gräs börjar Stevens arm dra sig tillbaka från mina axlar.
-MARIA! Kan du ta ett foto på oss? Steven måste dra!

Hon tittar upp från sina bestyr och letar efter sin telefon. Med vana händer trycker hon fram kamerans app och höjer telefonen i steget.

Där vaknar jag.

Väckarklockan ringer ilsket och jag svär tyst för mig själv. Det var då själva f..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.