Eye of the tiger!

Doften av svett, förhoppningar och högerkrokar ligger tung i den trånga lokalen. Blivande pugilister i alla åldrar strömmar till. De flesta har minst en termins träning i armarna och de ser fruktansvärt fokuserade ut. ”Eye of the tiger” ni vet.

Eye of the tiger!

Jag hälsar Pw med en nick och försöker med blicken förmedla att nu jävlar är det allvar. Nu ska vi, två sjangserade 45-åringar, göra debut i ringen.

Musiken drar igång och det är dags för uppvärmning. En tjej som ser oförskämt vältränad ut drar upp tempot. Som en lång orm joggar vi runt lokalen. Vi slår i luften. Vänster, höger. Vi snurrar på armarna åt alla möjliga håll. Än så länge hänger jag med. Det är på andra varvet, när vi ska hoppa i farten, det smäller till i knät. Faan! Jag drar ner på hoppen. Märkligt att jag hade den förmågan. Att hoppa utan att fötterna lämnar golvet.

Efter dryga kvarten är uppvärmningen klar. Det hade egentligen,nu när jag tänker efter, varit ett alldeles utmärkt träningspassför en som inte rört sig på över ett decennium. Men det tyckte intetränaren.

Sparring!

Det var alltså dags att puckla på varandra lite. Vi utan tandskydd får endast slå mot kroppen och absolut inte mot huvudet. Den regeln glöms oftast bort av de yngre förmågorna (alltid killar, alltid) och det vevas hej vilt både högt och lågt i någon form av prepubertal hävdelsemani. Som alltid lär de sig snart på de svåra sättet. När du står och matar som en väderkvarn är du öppen som en nysådd åker. Det räcker med en halvmiss för att komma igenom den obefintliga garden och fläskläppen är ett faktum.

Jag och Pw behöver inte bevisa något. Vi kämpar på med att försöka orka jabba överhuvud taget. Handskarna blir fort tunga och jag lovar, jag orkar inte mer än ca en minut. Armarna hänger som avbrutna kycklingvingar efter sidan och jag kippar efter andan. Minuten av vila mellan ronderna är alldeles för kort och jag hinner inte få någon kraft tillbaka. Vi går runt och petar på varandra med handskarna.

”Ding dong!”

Det är slut! Äntligen! 60 minuter av ren tortyr! Benen skakar, armarna är obrukbara och luftrören känns som sugrör. Men fanimej, vi gjorde det! Jag och Pw har kört en träning tillsammans och det var länge sedan, iallafall jag, hade så roligt. I ett svagt ögonblick lovade jag att vi kör nästa torsdag igen. Som kroppen känns nu, två dagar efter så var ett icke genomtänkt beslut. Men det ska gå.

Mvh Ade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.