Skjut mig i rövhålet!

Glada i hågen vandrar vi över den öde skolgården. Upprymda över det vi fick höra av Livs fröken. Fyrans första kvartsamtal är till ända och, kors i taket, det fanns egentligen inget att förtälja. Tösen sköter sig och visar prov på solidaritet, laganda och avancerade klätterkunskaper. En riktigt bra kompis helt enkelt.

Jag kramar om henne i farten och tänker säga ett par väl valda ord men plötsligt fångar några grabbar i 8-9års åldern min uppmärksamhet. Det är inte deras kunskaper i att kicka boll som får mig att vända på huvudet utan en enda gosses ordval. 

”Skjut mig i rövhålet!” Vrålar den lilla kastratsångaren och genast har han väckt mitt barnsliga sinne till liv. I det lilla fotbollsmålet står en ensam grabb med ryggen mot planen, böjd med huvudet mellan benen, tittandes tillbaka mot sina skrattande kamrater som står vid straffpunkten. 

Den ena handens pekfinger visar obönhörligen mot ”gringången” och han vrålar än en gång, 

”Skjut mig i rövhålet!”

Bollen läggs på plats. Ansatsen stegas ut genom att sakta backa bakåt. Blicken är fäst på…….ja, det vet ni ju vid detta laget. En dov smäll ekar mellan byggnaderna när vristen trycker iväg bollen mot sitt mål. Ett ögonblick senare träffar bollen mitt i prick. Grabbgänget stämmer upp i ett gemensamt glädjetjut. Just i den stunden har de vunnit Champions league. Nu vill alla stå med akterkastellet i vädret och få sina stjärthalvor svidande röda av pricksäkra skyttar. 

Jag kan inte se på längre. Mina ögon tåras av skratt. Sambons lika så. Vi drar med oss Liv och beger oss av hemåt, fortfarande skrattandes och härmandes den lilla sadisten. 

Det är svårt att i ord beskriva denna upplevelse. Händelsen var där och då. Grabbarnas impulsivitet och kamratskap i grupp bäddar för många roliga och galna upptåg i framtiden. 

Tack pojkar, för att ni är som ni är.

Med vänlig hälsning, Ade.

Liv klättrar som vanligt.

Drömmar som går i kras.

Musiken har tystnat. De som för några timmar sedan festade på borden letar nu efter skor i hallen. Festen är slut och de flesta tänker på refrängen. Maria har börjat plocka med disken och kramar hemvändande gäster adjö. Jag sitter i köket. Hon är allt bra vacker, min Maria.

Kvällens hedersgäst reser sig och börjar leta efter gitarren. Han rafsar snabbt åt sig sina pinaler och tackar för tillställningen. I samma sekund som jag reser mig upp för att ta farväl kommer jag på att den självklara selfien med denna gäst inte är tagen. Jag fipplar med mobilen och frågar om det är okej. Jag får ett stort leende tillbaka, “-Självklart Mr Adetoft!” får jag till svar.

Jag ställer mig bredvid och lägger armen över Steven Tylers axlar. Alice Cooper vill också vara med och ställer sig jämte mig.

Faan! Det är något fel på telefonen! Jag får inte igång kameran. Den har fastnat i någon jävla meny med massor av filter. Jag svajpar och svajpar, inget händer.
Som en skrämd snok som ringlar sig in i vägkantens höga gräs börjar Stevens arm dra sig tillbaka från mina axlar.
-MARIA! Kan du ta ett foto på oss? Steven måste dra!

Hon tittar upp från sina bestyr och letar efter sin telefon. Med vana händer trycker hon fram kamerans app och höjer telefonen i steget.

Där vaknar jag.

Väckarklockan ringer ilsket och jag svär tyst för mig själv. Det var då själva f..

Ett steg fram och två tillbaka.

Under mina korta perioder av egentid händer det att jag surfar runt för att att lära mig mer om olika tjänster som jag använder. Det kan vara allt från Google Keep till Audio Evolution. Oftast hittar jag tips och funktioner som jag inte hade en aning om att de överhuvudtaget fanns och som i vissa fall förstärker användarupplevelsen till det bättre.

Efter en liten sejour i Youtubes underbara värld stötte jag på en lista över 5 fantastiska tips som man kan göra med Google Foto. Ett av tipsen var Googles ansiktsigenkänning. Wow, tänkte jag och undrade hur i hela friden detta har undgått mig. Jag får ändå se mig själv som en “Hard core user” av Google Foto.

Ivrigt letar jag, i datorn och i telefonens app. Nope, det står icke att finna.

Jag börjar söka på webben. I ett forum är det någon som har ställt frågan, “Varför ingen ansiktsigenkänning i Europa?”
Frågan ställdes Någon gång under 2016. Alltså två år sedan och fortfarande ser vi inte denna funktion av “awesomeness” i Sverige. Kanske är det bara för den Amerikanska marknaden. Vad vet jag? Att det ska finnas något lagligt hinder har jag svårt att tro. Apple har haft det länge och det är en funktion som underlättar organiseringen av alla foton som knäpps.

Att vi på andra sidan “pölen” är åsidosatta när det kommer till Google är ju ingen större nyhet. Avsaknad av både hårda och mjuka varor är frustrerande när man trivs i Googles ekosystem.
Man får liksom inte känslan av att vara fullt uppdaterad.

Jag hoppas att detta ska vända nu i höst. Pixel 3 ska lanseras och kommer inte den till “Svedala”, ja då får jag överväga vilken stig jag ska fortsätta på och i vilket hål mina surt förvärvda pengar ska stoppas.

Mvh Ade.

Bänkad överraskning.

Jag letar en lucka för att göra en omkörning. Det tyska husvagnsekipaget framför mig sniglar sig fram genom den, för årstiden, varma septemberaftonen. Jag har lite bråttom. För en gångs skull så har jag en tid att passa. Dottern har börjat fjärde klass och föräldramöte står på schemat.

Jag vet att vägen breddar sig längre fram. Raksträckan förbi Kuserud får bli platsen för en ”kickdown”.

Yes! Vägen breder ut sig och jag kan lämna ”lopplådan” bakom mig efter att ha legat och tryckt i 65 på 80-väg i flera kilometer. Det borde vara straffbart.

Med ett mer stabilt tempo och farthållaren satt på 86 rullar jag vidare genom Dalsland. Jag tänker på dotterns samtal tidigare idag. ”-Hej pappa! Glöm inte att kolla i min bänk!”

Vad har hon gjort nu? Städat? Eller har hon gjort något i slöjden som ska bli en överraskning till mig när jag öppnar locket på bänken? Jag ler. Min lilla prinsessa.

Som en skock får utan lokalsinne irrar vi föräldrar runt i klassrummet. Vissa barn har namnskyltar på sina bänkar. Andra har inte det. Mitt barn har naturligtvis ingen fin målad skylt men jag vet vem hon sitter bredvid. Lyckligtvis har denna gosse gjort så gott han kunnat med sitt namn och jag kan tyda kråkorna som är klottrade på det vikta pappret.

Med nyfiken blick tittar jag i den, för att vara min dotter, välstädade bänken. Överst ligger en lapp. Ett avrivet hörn från något skrivhäfte med två ord skrivna och ett litet hjärta ritat med blyerts.

”Hej Pappa”. Inget mer.

Att två ord kan betyda så mycket. Jag blev otroligt glad och kunde inte låta bli att skriva ett litet ”Hej Liv” tillbaka på lappen.

Väl hemma igen sa jag till Liv att inte glömma att kolla i bänken i morgon.

Mvh Ade.

Tillbaka till framtiden.

I en av mina svagaste stunder tillät jag mig själv att göra ett byte med min son.

Jag led av min kroniska tekniska rastlöshet som så många gånger förr har satt käppar i de elektroniska hjulen och var således ett lätt byte. Vi bytte telefoner. Han fick min Huawei Mate 10 Pro och jag blev med en iPhone 7 Plus.

IPhone med sitt IOS är en fruktansvärt kompetent enhet. Allt fungerar med en nästan skrämmande precision. Uppkopplingen till bilen via blåtand är ett exempel som svajar i både tid och otid med min Huawei. Med iPhone är det som om bilen och telefonen är som gjorda för varandra.
Stockapparna i IOS är fulländade. Podspelare, garageband, imovie och pages. Underbart trevliga appar att jobba med.

För min son är livet lite värre. Vissa appar fungerar sämre på Android. Kidsens “first app of choice” Snapchat kommer inte till sin rätt enligt den gängliga tonåringen.

Det går en tid. En och en halv vecka för att vara något så där exakt. Jag frågar gossen hur det går med Android. Han är fruktansvärt ärlig.
Att inte byta tillbaka vore en anledning för honom att ringa till BRIS.

Sagt och gjort.

Nu sitter jag åter med min Mate 10 Pro och allt är som vanligt.
Eller inte riktigt. Jag har blivit med Google assistent. En ljuvlig kvinnoröst svarar på mina frågor. Jag har inte provat detta fullt ut med räkna med att jag kommer att sätta henne på prov.

Mvh Ade.