Drömmar som går i kras.

Musiken har tystnat. De som för några timmar sedan festade på borden letar nu efter skor i hallen. Festen är slut och de flesta tänker på refrängen. Maria har börjat plocka med disken och kramar hemvändande gäster adjö. Jag sitter i köket. Hon är allt bra vacker, min Maria.

Kvällens hedersgäst reser sig och börjar leta efter gitarren. Han rafsar snabbt åt sig sina pinaler och tackar för tillställningen. I samma sekund som jag reser mig upp för att ta farväl kommer jag på att den självklara selfien med denna gäst inte är tagen. Jag fipplar med mobilen och frågar om det är okej. Jag får ett stort leende tillbaka, “-Självklart Mr Adetoft!” får jag till svar.

Jag ställer mig bredvid och lägger armen över Steven Tylers axlar. Alice Cooper vill också vara med och ställer sig jämte mig.

Faan! Det är något fel på telefonen! Jag får inte igång kameran. Den har fastnat i någon jävla meny med massor av filter. Jag svajpar och svajpar, inget händer.
Som en skrämd snok som ringlar sig in i vägkantens höga gräs börjar Stevens arm dra sig tillbaka från mina axlar.
-MARIA! Kan du ta ett foto på oss? Steven måste dra!

Hon tittar upp från sina bestyr och letar efter sin telefon. Med vana händer trycker hon fram kamerans app och höjer telefonen i steget.

Där vaknar jag.

Väckarklockan ringer ilsket och jag svär tyst för mig själv. Det var då själva f..

Ett steg fram och två tillbaka.

Under mina korta perioder av egentid händer det att jag surfar runt för att att lära mig mer om olika tjänster som jag använder. Det kan vara allt från Google Keep till Audio Evolution. Oftast hittar jag tips och funktioner som jag inte hade en aning om att de överhuvudtaget fanns och som i vissa fall förstärker användarupplevelsen till det bättre.

Efter en liten sejour i Youtubes underbara värld stötte jag på en lista över 5 fantastiska tips som man kan göra med Google Foto. Ett av tipsen var Googles ansiktsigenkänning. Wow, tänkte jag och undrade hur i hela friden detta har undgått mig. Jag får ändå se mig själv som en “Hard core user” av Google Foto.

Ivrigt letar jag, i datorn och i telefonens app. Nope, det står icke att finna.

Jag börjar söka på webben. I ett forum är det någon som har ställt frågan, “Varför ingen ansiktsigenkänning i Europa?”
Frågan ställdes Någon gång under 2016. Alltså två år sedan och fortfarande ser vi inte denna funktion av “awesomeness” i Sverige. Kanske är det bara för den Amerikanska marknaden. Vad vet jag? Att det ska finnas något lagligt hinder har jag svårt att tro. Apple har haft det länge och det är en funktion som underlättar organiseringen av alla foton som knäpps.

Att vi på andra sidan “pölen” är åsidosatta när det kommer till Google är ju ingen större nyhet. Avsaknad av både hårda och mjuka varor är frustrerande när man trivs i Googles ekosystem.
Man får liksom inte känslan av att vara fullt uppdaterad.

Jag hoppas att detta ska vända nu i höst. Pixel 3 ska lanseras och kommer inte den till “Svedala”, ja då får jag överväga vilken stig jag ska fortsätta på och i vilket hål mina surt förvärvda pengar ska stoppas.

Mvh Ade.

Bänkad överraskning.

Jag letar en lucka för att göra en omkörning. Det tyska husvagnsekipaget framför mig sniglar sig fram genom den, för årstiden, varma septemberaftonen. Jag har lite bråttom. För en gångs skull så har jag en tid att passa. Dottern har börjat fjärde klass och föräldramöte står på schemat.

Jag vet att vägen breddar sig längre fram. Raksträckan förbi Kuserud får bli platsen för en ”kickdown”.

Yes! Vägen breder ut sig och jag kan lämna ”lopplådan” bakom mig efter att ha legat och tryckt i 65 på 80-väg i flera kilometer. Det borde vara straffbart.

Med ett mer stabilt tempo och farthållaren satt på 86 rullar jag vidare genom Dalsland. Jag tänker på dotterns samtal tidigare idag. ”-Hej pappa! Glöm inte att kolla i min bänk!”

Vad har hon gjort nu? Städat? Eller har hon gjort något i slöjden som ska bli en överraskning till mig när jag öppnar locket på bänken? Jag ler. Min lilla prinsessa.

Som en skock får utan lokalsinne irrar vi föräldrar runt i klassrummet. Vissa barn har namnskyltar på sina bänkar. Andra har inte det. Mitt barn har naturligtvis ingen fin målad skylt men jag vet vem hon sitter bredvid. Lyckligtvis har denna gosse gjort så gott han kunnat med sitt namn och jag kan tyda kråkorna som är klottrade på det vikta pappret.

Med nyfiken blick tittar jag i den, för att vara min dotter, välstädade bänken. Överst ligger en lapp. Ett avrivet hörn från något skrivhäfte med två ord skrivna och ett litet hjärta ritat med blyerts.

”Hej Pappa”. Inget mer.

Att två ord kan betyda så mycket. Jag blev otroligt glad och kunde inte låta bli att skriva ett litet ”Hej Liv” tillbaka på lappen.

Väl hemma igen sa jag till Liv att inte glömma att kolla i bänken i morgon.

Mvh Ade.

Tillbaka till framtiden.

I en av mina svagaste stunder tillät jag mig själv att göra ett byte med min son.

Jag led av min kroniska tekniska rastlöshet som så många gånger förr har satt käppar i de elektroniska hjulen och var således ett lätt byte. Vi bytte telefoner. Han fick min Huawei Mate 10 Pro och jag blev med en iPhone 7 Plus.

IPhone med sitt IOS är en fruktansvärt kompetent enhet. Allt fungerar med en nästan skrämmande precision. Uppkopplingen till bilen via blåtand är ett exempel som svajar i både tid och otid med min Huawei. Med iPhone är det som om bilen och telefonen är som gjorda för varandra.
Stockapparna i IOS är fulländade. Podspelare, garageband, imovie och pages. Underbart trevliga appar att jobba med.

För min son är livet lite värre. Vissa appar fungerar sämre på Android. Kidsens “first app of choice” Snapchat kommer inte till sin rätt enligt den gängliga tonåringen.

Det går en tid. En och en halv vecka för att vara något så där exakt. Jag frågar gossen hur det går med Android. Han är fruktansvärt ärlig.
Att inte byta tillbaka vore en anledning för honom att ringa till BRIS.

Sagt och gjort.

Nu sitter jag åter med min Mate 10 Pro och allt är som vanligt.
Eller inte riktigt. Jag har blivit med Google assistent. En ljuvlig kvinnoröst svarar på mina frågor. Jag har inte provat detta fullt ut med räkna med att jag kommer att sätta henne på prov.

Mvh Ade.

Stopp! I nödens namn!

Efter en kortare tripp äntrar vi campingen. Semestern kan börja! 

Som den nybörjare jag är på husvagnslivet är själva transporten av lopplådan från punkt A till punkt B mycket spännande. Har jag gjort allt klart före avfärd? Är vagnen kopplad enligt gängse regler. Har vi vridit om låsen till alla skåp och lådor i köket? Ligger lasten bra? Kultrycket, backspeglar mm. 

Nåväl. Vi rullar igång efter trippla kontroller av det mesta. Resan går bra. Inga missöden att rapportera. Etableringen går också över förväntan. Prydnadssaker, förtält och utemöbler står snabbt på sin plats. 

Jag känner att spänningarna släpper. En hel vecka av vackert väder, bad och upplevelser väntar. 

Stopp i nödens namn! 

I all uppståndelse och lätta stress som det faktiskt innebär när man som nybörjare backar in på bokad plats har jag missat det där att jag faktiskt behöver gå på ”tryckeriet”. Lättnaden och den inre friden som infinner sig när allt är klart gör att hela kroppen slappnar av. 

Med blipkortet i högsta hugg går jag med bestämd blick, sammanbitna läppar och taktfasta, raska steg mot servicehuset. Klockan är mycket och det är inte allt för mycket spring genom aluminiumdörrarna. Skönt tänker jag. De sista metrarna blir hetsigare. Likt en pingvin med spända skinkor vaggar jag in på herrarnas. 

Ve och fasa!

Naturligtvis är det städning på gång. Mina erfarenheter från föregående säsong säger mig att jag lyckas nio av tio gånger pricka in när en stackars feriearbetare står där med sin lilla städvagn och skurborste för att sanera bort dagens tarv.

Det var då själva f…

Jag nickar snabbt till hälsning och försvinner in i ett bås. Det är iallafall rent och snyggt här inne tänker jag innan bomben plötsligt släpps. Faan. Jag tänkte mig en ljudlös tillställning men där fick jag tji. Resonansen de tunna skärmarna skapar kan försätta berg. Med blossande kinder sitter jag och väntar och kollar eventuella skador. Jag kan inte med äran i behåll gå ut och möta blicken från den hårt arbetande ungdomen så jag sitter kvar tills det blir alldeles tyst. En man med sitt barn kommer in för att göra kväll. Tandborstning och en skvätt i den barnanpassade pissoaren.

Jag ser min chans och trippar ut på lätta fötter. Inte en skymt av städaren. Livet ter sig mycket ljusare än det gjorde för en liten stund sedan.

Morgonen därpå.

Jag vaknar tidigt i ottan. Det gör jag alltid. Övriga familjen sover fortfarande och jag brygger mig en kopp kaffe och sätter mig i förtältet. Solen är på väg upp och det är tyst på campingen. Endast några måsar och en galen hund stör friden. Jag njuter till fullo av min frihet och avsaknaden av alla ”måsten”. Dagen tar vi som den kommer och inget är planerat.

Som sig bör så gör sig den där ”nöden” påmind igen. Kaffet, tänker jag och tar blipkortet och spatserar iväg. Gryningen är vacker. Älvor dansar över fuktiga gräsmattor och solens strålar bryter strax igenom björkarnas fladdrande löv. Den gigantiska hoppkudden ligger platt som en överkörd badboll och väntar på att fyllas med sommarluft. Det är inga barn uppe än. Jag kommer att ha servicehusets toalett alldeles för mig själv. 

Jag för kortet mot den fyrkantiga läsaren. De starkt lysande röda lamporna övergår med ett pip till fyra gröna. Jag är inne. 

I min rofyllda bubbla ser jag inte vagnen. Smidig som en oljad hankatt tänjer jag höfterna och undviker en katastrof. 

”-Hoppsan!” Hör jag en pigg röst säga. Det är en städare och jag har precis nästan vält en förbannad städvagn. 

Jag känner mig förföljd. ”Kan man inte få skita ifred i det här jävla landet!” Vill jag skrika. 

”-Oj, det var nära ögat.” Är det enda som kommer ur min förvånade mun.

Jaha. Då sitter jag här igen och drejar en björn. Efter uträttat behov sitter jag åter kvar en stund. Nu hade jag mobilen med mig som tidsfördriv. Hade jag haft täckning så hade det varit ännu bättre. Nu räckte inte ens campingens wifi in för att göra min tid på dass lättare. Men men. Allt har sitt slut och även mitt besök på ”tryckeriet” kom till ända.

Jag träffade mina antagonister vid ett flertal tillfällen under veckan. Både i tid och otid. Jag har förlikat mig med tanken på att det kommer att vara så. No hard feelings.

Vi fick en underbar vecka och vi längtar redan till nästa resa.

Med vänlig hälsning, Ade.