45-årskris?

Det känns som om det vore igår jag och min bästa kompis satt på gungorna i den kalla höstkvällen. Vi vaggade sakta fram och tillbaka med blickarna fästa ner i den regnvåta sanden. Den annars så livliga lekplatsen ligger nu öde i den sena timmen men kommer åter att sjuda av barnaljud i morgondagens gryning.

Vi sitter där, snackar om livet i stort och smått. Mest riktas våra tankar till det som ska ske om ca 80 dagar. Vi fyller “moppe”. Kompisen fyller 15 precis en vecka innan mig. I slutet på oktober. Jag hade otur när mina föräldrar, på ett obegripligt klumpigt sätt, lyckades planera mig så att jag såg dagens ljus först i mörkaste november. Vem faan kör moppe på vintern?

Iallafall.

Intresset för moped slocknade dock relativt fort. Redan innan jag fyllde 15 faktiskt. Jag fick en begagnad Zündapp KS 50 från 1975. Den gick dåligt och efter en stöld av några grejer som jag inte kommer ihåg vad det var gick den inte alls. Jag sålde skiten och köpte en cykel istället.

Kanske är det en 45-årskris eller en begynnande snålhet som tar ett allt fastare grepp om mig men jag har under en längre tid önskat mig just en moped. Inte något gammalt as som kompisar måste skruva med eftersom jag är lika bra på motorer som jag är på fotboll. Det är en pålitlig, bekväm och enkel maskin jag vill ha. Jag vill pendla till jobbet, ta söndagsturer med dottern, fotorundor mm.

Efter lite beräkningar så finns det faktiskt kulor att spara efter en relativt liten investering.
Ett familjeråd sammankallades och jag presenterade mina kalkyler. Ett enhälligt beslut togs och samma dag ärades den lokala MC-handlaren med ett besök. Moped beställdes och nu har jag den lilla skönheten hemma.

Det återstår att inhandla lite gear såsom regnkläder, handskar och dyligt för de lite kallare dagarna. Kanske blir det en äkta gubbstyling också. Det finns ju vindruta, handtagsskydd och fodrat regnskydd för att förlänga säsongen ytterligare.

Det tar drygt 40 minuter att köra till mitt jobb med bil. Med moped tar det ca 60 minuter. Ingen större skillnad. Jag är enveten av mig och tycker att det ska bli spännande. Hur länge det håller i sig får vi se.

Mvh Ade.

image

45 år, skäggig och omyndigförklarad.

Med en ny, fet prilla under läppen och med mitt bästa humör äntrar jag butiken. Det är spännande. Samma pirr i magen som när ett barn går in i en leksaksaffär. Några minuter senare står jag utanför igen. Chockad, förnedrad och i princip utslängd.

Vi är i Göteborg för att gå på Guns N’ Roses konsert. En julklapp till oss alla tre. Musik, mat och hotell. En riktig kvalitetshelg med kidsen alltså. Några timmar måste slås ihjäl innan Guns äntrar scenen så vi spatserar runt lite i Göteborg.

Brobergs Tobak. En institution i Göteborg. Det var där jag köpte Gold River i de tidiga tonåren. Med svidande tandkött och rinnande saliv som smakade russin tog jag mina första steg in i vuxenvärlden. Nu, drygt 30 år senare, var det så dags att visa mina två söner var det hela började. Pipor, pennor och pluntor. Ingen snus. Det slutade de med för många år sedan. Okej? En tobaksaffär som inte säljer snus alltså. Vi får tips av den unga fröken i kassan om Swedish Match. Den stora snustillverkaren har en butik på Kungsportsplatsen. Glada i hågen letar vi oss dit. Där ligger den. Snusets pärleport!

Det är en mycket stilig butik. Rent och snyggt. Personalen hälsar oss välkomna och undrar om de kan hjälpa till. Vi kallpratar lite och en av de tre biträdena visar oss den enorma inglasade snuskylen. Där finns sorter som inte kommer ut till andra butiker. “Veckans blandning”, portionssnus med smak av hallon & lakrits och mycket mer. Jag bestämmer mig för att köpa just dessa två. Min äldsta son (20år) hakar på och tar också två dosor.

Väl framme vid kassan frågar tjejen efter legitimation.

På oss alla tre! WUUT!

Min yngsta son (17år) säger att han inte snusar och ska således inte ha något men det hjälper inte.

Jag ber min yngre son att gå ut så att vi kan genomföra köpet men personalen är fast i sitt beslut. På frågan om vi går ut alla tre och gör om det hela och lämnar gossen utanför möts vi av nekande blickar. De tisslar lite sinsemellan men kommer fram till att 17åringen inte var inne i kylen men hade pratat. Alltså får vi inte köpa snus.

Jag är i chock. “Tänk om grabben bara kunde ha hållit käft i fem minuter.” tänker jag.

Där står vi med oförrättat ärende. En skäggig 45åring, en myndig 20åring som lagligt får supa skallen av sig på av staten tillhandahållet brännvin och en gänglig 17åring som inte har vett på att knipa käft.

Vi går ut i den göteborgska sommarvärmen med gapande munnar och frågande blickar. Sakta vandrar vi uppåt Avenyn och samlar våra tankar om det vi precis har varit med om.

Märkligt.

image

Både sorg och glädje.

Då var skolan över och min dotter börjar sitt sommarlov. Lågstadiet är ett minne blott och till hösten väntar fjärde klass.

image

Avslutningen hölls som seden kräver i gymnastiksalen. Inget nytt. Samma visor, samma tal och alltid samma kaos.
Scen och sittplatser är organiserade så att så många som möjligt ska kunna få en skymt av de små välklädda liven som står och spritter av längtan efter att få fira ferie.

image

Insläppet för oss närmast sörjande sker där det är som minst plats. I mitten av hallens långsida. Där går det en trång “korridor” mellan vägg och uppställda stolar. Scenen och kidsen står uppställda längs med hallen. Således är bästa ställe att syna spektaklet från denna korridor. Den korkar dock snabbt igen. När stingsliga anhöriga vägrar flytta på sig och två tredjedelar av hopen fortfarande står i kö för att komma in öppnas en dörr längst ner i hallen.
Som sagt detta hade kunnat göras smidigare.

Roligast var dock mannen med två små “skurmoppar” till hundar som kikade in varav den ena hunden slet sig ur kopplet och sprang in bland hundratals åskådare. Hehe. Med sammanbiten min och ett tomt koppel, trängandes i folkhopen, irrade mannen runt och ropande på sin lilla byracka.

Eftersom Liv nu lämnar lågstadiets trygga värld tackar även hennes fröken för sig. För henne väntar en ny omgång med förstaklassare som hon ska följa upp till tredje klass. Det var mycket känslor, kramar och ett tårfyllt farväl. Som nyutexaminerad lärare var detta hennes första klass och hon kommer aldrig att glömma dem.

image

Nu väntar ett härligt sommarlov för barnen och jag längtar till semestern som inleds vecka 28 med en vecka i Lidköping.

Trevlig sommar!

Oskrivna blad.

Onsdag. Inte den sämsta dagen i veckan. Inte den bästa heller. Onsdag är bättre än tisdag som är den dag i veckan där måndagens upprymda samtal efter helgens bravader är uttömda och helgen känns oändligt långt bort. Torsdag försvinner lite i bara farten när vi ångar på mot fredag, som för övrigt inte behöver någon närmare presentation.

Denna onsdag, näst sista skoldagen, skiter vi i matlagning. Varken jag eller Maria orkar ställa oss vid spisen. Alfred sparkas iväg för att hämta pizza. Det är otroligt skönt att ha den förmånen att kunna göra det ibland. Eller förmån, jag har fanimej jobbat ihop pengarna själv.

Mitt i en tugga av kebabkött, feferoni och sallad kommer Liv med en påse. Den är fylld till bredden med pyssel, böcker och stenciler. Säger man så fortfarande? Stenciler. Vackert namn på ett papper.

Allt som ungarna har gjort i tredje klass skall tagas med hem och nu ska jag och Maria få bevittna dessa alster. Teckningar, halvfärdiga matteböcker och lerskålar hålls upp med belåten min av dottern. Mest stolt verkar hon vara över ett lila skrivhäfte. Hon reser sig upp, spänner blicken i mina trötta ögon och säger med ett tvingat lugn, “-Pappa, kolla detta. Ett helt tomt skrivhäfte.”

image

Jag sitter förvånad, stannar i tuggan och stirrar. Liv lämnar mig med alla mina frågor, rusar in till storebror för att visa denna heliga klenod.
Ett helt tomt skrivhäfte.

Kanske kan detta tomma häfte komma till nytta i sommar. Jag tänker börja skriva dagbok tillsammans med Liv. Det kan bli en mysig stund med block och penna, apelsinsaft och kanelbulle under regniga kvällar i husvagnen.

Med laddsladd och slajm.

image

Här sitter hon. Min dotter. Nyss hemkommen från en helg hemma hos sin mamma. Hon är lite frånvarande. Det är hon alltid efter några dygn hos sin mor.
Kanske är det saknad. De är väldigt tajta, mor och dotter. Kanske är det samma söndagsångest som jag och många med mig känner när helgen är över och vardagen bultar med sina stora arbetarnävar på den sköra dörr av lycka som stänger ute vardagens alla måsten.
Jag vet inte.
Det går iallafall lättare nu än det gjorde för några år sedan. Då var det ibland mycket gråt och tandagnisslan. Med ålder kommer vishet.

Hennes dörr står öppen. Som vid ett altare sitter hon i sitt lilla rum. En gammal klädkammare som jag har byggt om. Väggen är flyttad för att ge plats.
Jag stannar upp. Tittar på henne. Det ser verkligen ut som om hon sitter och ber till högre makter.

“-Hej, vad gör du?” frågar jag.
“-Inget, kollar på Musical.ly.” svarar hon med ett leende.

Det är hennes grej. Precis som när jag försvinner in i texter för att koppla bort allt en stund. Somliga går till gymmet, andra virkar. Vi har alla en “tillflyktsort” där vi kan vara oss själva.
Liv har sitt lilla altare med laddsladd, telefon och slajm.
Där kan hon hämta kraft och ladda inför sista veckan innan sommarlovet.