Stopp! I nödens namn!

Efter en kortare tripp äntrar vi campingen. Semestern kan börja! 

Som den nybörjare jag är på husvagnslivet är själva transporten av lopplådan från punkt A till punkt B mycket spännande. Har jag gjort allt klart före avfärd? Är vagnen kopplad enligt gängse regler. Har vi vridit om låsen till alla skåp och lådor i köket? Ligger lasten bra? Kultrycket, backspeglar mm. 

Nåväl. Vi rullar igång efter trippla kontroller av det mesta. Resan går bra. Inga missöden att rapportera. Etableringen går också över förväntan. Prydnadssaker, förtält och utemöbler står snabbt på sin plats. 

Jag känner att spänningarna släpper. En hel vecka av vackert väder, bad och upplevelser väntar. 

Stopp i nödens namn! 

I all uppståndelse och lätta stress som det faktiskt innebär när man som nybörjare backar in på bokad plats har jag missat det där att jag faktiskt behöver gå på ”tryckeriet”. Lättnaden och den inre friden som infinner sig när allt är klart gör att hela kroppen slappnar av. 

Med blipkortet i högsta hugg går jag med bestämd blick, sammanbitna läppar och taktfasta, raska steg mot servicehuset. Klockan är mycket och det är inte allt för mycket spring genom aluminiumdörrarna. Skönt tänker jag. De sista metrarna blir hetsigare. Likt en pingvin med spända skinkor vaggar jag in på herrarnas. 

Ve och fasa!

Naturligtvis är det städning på gång. Mina erfarenheter från föregående säsong säger mig att jag lyckas nio av tio gånger pricka in när en stackars feriearbetare står där med sin lilla städvagn och skurborste för att sanera bort dagens tarv.

Det var då själva f…

Jag nickar snabbt till hälsning och försvinner in i ett bås. Det är iallafall rent och snyggt här inne tänker jag innan bomben plötsligt släpps. Faan. Jag tänkte mig en ljudlös tillställning men där fick jag tji. Resonansen de tunna skärmarna skapar kan försätta berg. Med blossande kinder sitter jag och väntar och kollar eventuella skador. Jag kan inte med äran i behåll gå ut och möta blicken från den hårt arbetande ungdomen så jag sitter kvar tills det blir alldeles tyst. En man med sitt barn kommer in för att göra kväll. Tandborstning och en skvätt i den barnanpassade pissoaren.

Jag ser min chans och trippar ut på lätta fötter. Inte en skymt av städaren. Livet ter sig mycket ljusare än det gjorde för en liten stund sedan.

Morgonen därpå.

Jag vaknar tidigt i ottan. Det gör jag alltid. Övriga familjen sover fortfarande och jag brygger mig en kopp kaffe och sätter mig i förtältet. Solen är på väg upp och det är tyst på campingen. Endast några måsar och en galen hund stör friden. Jag njuter till fullo av min frihet och avsaknaden av alla ”måsten”. Dagen tar vi som den kommer och inget är planerat.

Som sig bör så gör sig den där ”nöden” påmind igen. Kaffet, tänker jag och tar blipkortet och spatserar iväg. Gryningen är vacker. Älvor dansar över fuktiga gräsmattor och solens strålar bryter strax igenom björkarnas fladdrande löv. Den gigantiska hoppkudden ligger platt som en överkörd badboll och väntar på att fyllas med sommarluft. Det är inga barn uppe än. Jag kommer att ha servicehusets toalett alldeles för mig själv. 

Jag för kortet mot den fyrkantiga läsaren. De starkt lysande röda lamporna övergår med ett pip till fyra gröna. Jag är inne. 

I min rofyllda bubbla ser jag inte vagnen. Smidig som en oljad hankatt tänjer jag höfterna och undviker en katastrof. 

”-Hoppsan!” Hör jag en pigg röst säga. Det är en städare och jag har precis nästan vält en förbannad städvagn. 

Jag känner mig förföljd. ”Kan man inte få skita ifred i det här jävla landet!” Vill jag skrika. 

”-Oj, det var nära ögat.” Är det enda som kommer ur min förvånade mun.

Jaha. Då sitter jag här igen och drejar en björn. Efter uträttat behov sitter jag åter kvar en stund. Nu hade jag mobilen med mig som tidsfördriv. Hade jag haft täckning så hade det varit ännu bättre. Nu räckte inte ens campingens wifi in för att göra min tid på dass lättare. Men men. Allt har sitt slut och även mitt besök på ”tryckeriet” kom till ända.

Jag träffade mina antagonister vid ett flertal tillfällen under veckan. Både i tid och otid. Jag har förlikat mig med tanken på att det kommer att vara så. No hard feelings.

Vi fick en underbar vecka och vi längtar redan till nästa resa.

Med vänlig hälsning, Ade.

Uppkopplad.

Efter att ha kajkat runt på ett icke allt för smickrande antal campingar inom en timmes åktid från hemmets trygga vrå, med husvagnen släpandes bakom bilen, är det speciellt en sak som vi kräver av en camping.

Uppkoppling.

Internet brukar kunna lösas med ett av campingen tillhandahållet Wi-Fi. Värre är det dock med mobil uppkoppling. Att kunna göra sig tillgänglig för nära och kära är inte för mycket begärt. Visst, det finns tjänster för att få det att fungera via internet men att inte kunna ringa eller skicka ett sms 2018 är inte okej. Konstigt nog ligger många campingar i total radioskugga.

Att campa är för många en flykt från allt vad det moderna samhället har att erbjuda. Förutom spriten. Finns det alkohol så spelar det ingen större roll om man sover i ett dike på väg hem från kräftskivan. Då är dagens teknik förpassad långt bak i grottmannens primitiva hjärna.

För oss andra, vi som ser camping som en förlängning av vardagen, en krydda som sätter extra piff på lediga stunder men fortfarande har smaken av uppkoppling kvar, ställer dessa radioskuggor till problem.
Det handlar naturligtvis om intressen så jag dömer ingen. Alla har olika krav.

Vi sladdar gärna åter in på de platser som omfamnas av det moderna samhällets stora famn men dissar obönhörligen de som inte räcker till.

Väl mött på andra sidan av teknikmörkret. //Ade.

image

Till jobbet på moppe.

Med ett litet löjligt leende på läpparna drar jag iväg i arla morgonstund. Luften är sval och fuktig efter sommarnatten. Trafiken är gles och oron för att blir den där bromsklossen som jag själv ibland skäller ut i det tysta bakom ratten försvinner i samma takt som solens strålar bryter gryningen.

Det är underbart. Vinden susar i visiret och endast ett svagt brummande hörs från motorn. Vilken maskin! Skog, åkrar och nyslagna gärden passerar förbi i maklig takt.

Tystnaden i hjälmen är något nytt. I bilen brukar någon podd eller tung hårdrock strömma ur högtalarna men inte nu. Det är inget som stör mina tankar tills jag drar med handen över visiret för att få bort den där lilla flugan och märker att den lilla rackaren kryper omkring på insidan. Ett ofrivilligt stopp och den saken är ur världen.

Jag har gått upp 15 minuter tidigare och åker således 15 minuter tidigare mot vad jag brukar göra med bilen. Jag anländer till jobbet exakt samma tid som annars fast till en bråkdel av kostnaden. Fantastiskt.

Någon gång mitt i veckan blev jag stoppad av lagens långa arm under min hemfärd. Två konstaplar körde upp jämsides och vinkade in mig. Detta skedde vid ett parti, av två, där jag nästan är tvingad att framföra mitt fordon på cykelbana. Sträckan är inte mer än ett par hundra meter. Det är en hårt trafikerad 70-sträcka med obefintlig vägren.

Jag förklarade att jag mycket väl är medveten om mitt lagbrott men risken för att jag blir ihjälkörd av en långtradare är mycket större än att jag ska skicka någon till eftervärlden på cykelbanan. Dessutom kör jag i ca 25 kilometer i timmen denna korta sträcka. Det är knappt styrfart och cyklister som kör om mig brukar hytta med näven och visa fulfingret.

Konstaplarna är ju också människor och nickar instämmande. Den enda påföljden av min överträdelse av lagen blir en uppmaning att bära reflexväst. De hade nog inte väntat sig en skäggig 45-åring under hjälmen. Men tack för att ni kollade!

Resten av veckan flöt på. Nästan 30 mil på 6 liter bensin. Jag får alltså tanka två gånger i veckan. Helt okej.

Nu har jag även skaffat ett neongult regnställ. Ursäkterna blir allt färre och det är väl endast snö och is som kommer att stoppa mig från att köra moppe till jobbet. Det är härligt att vara 15 igen.

Med vänlig hälsning, Ade.

45-årskris?

Det känns som om det vore igår jag och min bästa kompis satt på gungorna i den kalla höstkvällen. Vi vaggade sakta fram och tillbaka med blickarna fästa ner i den regnvåta sanden. Den annars så livliga lekplatsen ligger nu öde i den sena timmen men kommer åter att sjuda av barnaljud i morgondagens gryning.

Vi sitter där, snackar om livet i stort och smått. Mest riktas våra tankar till det som ska ske om ca 80 dagar. Vi fyller “moppe”. Kompisen fyller 15 precis en vecka innan mig. I slutet på oktober. Jag hade otur när mina föräldrar, på ett obegripligt klumpigt sätt, lyckades planera mig så att jag såg dagens ljus först i mörkaste november. Vem faan kör moppe på vintern?

Iallafall.

Intresset för moped slocknade dock relativt fort. Redan innan jag fyllde 15 faktiskt. Jag fick en begagnad Zündapp KS 50 från 1975. Den gick dåligt och efter en stöld av några grejer som jag inte kommer ihåg vad det var gick den inte alls. Jag sålde skiten och köpte en cykel istället.

Kanske är det en 45-årskris eller en begynnande snålhet som tar ett allt fastare grepp om mig men jag har under en längre tid önskat mig just en moped. Inte något gammalt as som kompisar måste skruva med eftersom jag är lika bra på motorer som jag är på fotboll. Det är en pålitlig, bekväm och enkel maskin jag vill ha. Jag vill pendla till jobbet, ta söndagsturer med dottern, fotorundor mm.

Efter lite beräkningar så finns det faktiskt kulor att spara efter en relativt liten investering.
Ett familjeråd sammankallades och jag presenterade mina kalkyler. Ett enhälligt beslut togs och samma dag ärades den lokala MC-handlaren med ett besök. Moped beställdes och nu har jag den lilla skönheten hemma.

Det återstår att inhandla lite gear såsom regnkläder, handskar och dyligt för de lite kallare dagarna. Kanske blir det en äkta gubbstyling också. Det finns ju vindruta, handtagsskydd och fodrat regnskydd för att förlänga säsongen ytterligare.

Det tar drygt 40 minuter att köra till mitt jobb med bil. Med moped tar det ca 60 minuter. Ingen större skillnad. Jag är enveten av mig och tycker att det ska bli spännande. Hur länge det håller i sig får vi se.

Mvh Ade.

image

45 år, skäggig och omyndigförklarad.

Med en ny, fet prilla under läppen och med mitt bästa humör äntrar jag butiken. Det är spännande. Samma pirr i magen som när ett barn går in i en leksaksaffär. Några minuter senare står jag utanför igen. Chockad, förnedrad och i princip utslängd.

Vi är i Göteborg för att gå på Guns N’ Roses konsert. En julklapp till oss alla tre. Musik, mat och hotell. En riktig kvalitetshelg med kidsen alltså. Några timmar måste slås ihjäl innan Guns äntrar scenen så vi spatserar runt lite i Göteborg.

Brobergs Tobak. En institution i Göteborg. Det var där jag köpte Gold River i de tidiga tonåren. Med svidande tandkött och rinnande saliv som smakade russin tog jag mina första steg in i vuxenvärlden. Nu, drygt 30 år senare, var det så dags att visa mina två söner var det hela började. Pipor, pennor och pluntor. Ingen snus. Det slutade de med för många år sedan. Okej? En tobaksaffär som inte säljer snus alltså. Vi får tips av den unga fröken i kassan om Swedish Match. Den stora snustillverkaren har en butik på Kungsportsplatsen. Glada i hågen letar vi oss dit. Där ligger den. Snusets pärleport!

Det är en mycket stilig butik. Rent och snyggt. Personalen hälsar oss välkomna och undrar om de kan hjälpa till. Vi kallpratar lite och en av de tre biträdena visar oss den enorma inglasade snuskylen. Där finns sorter som inte kommer ut till andra butiker. “Veckans blandning”, portionssnus med smak av hallon & lakrits och mycket mer. Jag bestämmer mig för att köpa just dessa två. Min äldsta son (20år) hakar på och tar också två dosor.

Väl framme vid kassan frågar tjejen efter legitimation.

På oss alla tre! WUUT!

Min yngsta son (17år) säger att han inte snusar och ska således inte ha något men det hjälper inte.

Jag ber min yngre son att gå ut så att vi kan genomföra köpet men personalen är fast i sitt beslut. På frågan om vi går ut alla tre och gör om det hela och lämnar gossen utanför möts vi av nekande blickar. De tisslar lite sinsemellan men kommer fram till att 17åringen inte var inne i kylen men hade pratat. Alltså får vi inte köpa snus.

Jag är i chock. “Tänk om grabben bara kunde ha hållit käft i fem minuter.” tänker jag.

Där står vi med oförrättat ärende. En skäggig 45åring, en myndig 20åring som lagligt får supa skallen av sig på av staten tillhandahållet brännvin och en gänglig 17åring som inte har vett på att knipa käft.

Vi går ut i den göteborgska sommarvärmen med gapande munnar och frågande blickar. Sakta vandrar vi uppåt Avenyn och samlar våra tankar om det vi precis har varit med om.

Märkligt.

image