Urskogen.

Min son Alfred den yngre som, till skillnad från sin bror Oskar den äldre, fortfarande bor hemma här hos sin far framställer ibland önskningar om att vi ska bege oss ut i okända marker. 

Att kombinera vårt gemensamma fotointresse med det som mest kan kallas för ”vildmarksliv”. 

Jag som gammal soldat i Svea Rikets arme och innan dess, trogen elev i både Mulleskolan och Strövarna har ju snappat upp ett och annat för att överleva i tassemarken. 

Oskar den äldre har i sina svagaste stunder uttryckt ett visst utanförskap sedan han packade sin ränsel och lämnade det Adetoftska palatset för att söka lyckan på egen hand. Han vill helt sonika ta del av de äventyr som vi kvarvarande familjemedlemmar ibland tar oss för. I söndags gjorde vi honom inte besviken.

Efter det att jag stigit upp i ottan för att se till att min blivande fru kom till jobbet helskinnad vände jag åter hem för att blåsa revelj. Alfred den yngre skakades ur lakanen och väskor packades. Mat, kamerastativ och annat som behövs för en dag i skogen. På väg till okänd plats hämtades Oskar den äldre upp. Det var någon timma kvar innan solen skulle bryta horisonten och vi, de tre äventyrarna var redo att möta naturen. 

Vi slog oss fram igenom buskar och snår. Stigen var sedan länge igenväxt. Tiden har stått stilla i denna utmark. Urskogen försöker svälja oss som den gjort med spåren av människan som en gång i tiden bröt och brände kalk på denna plats. ”Den bortglömda staden” på Halleberg.

Oskar hänger upp bacon över öppen eld.

Det som en gång var piren för utlastning av den brända kalken fick bli lägerplats. Efter några snabba drag med tändstålet så har vi en brasa som värmer oss i den klara men kalla höstmorgonen. Vi kokar te av barr, grillar bacon och äter pulled pork i pitabröd. Även det nödvändiga ”strövargodiset” tillagas och avnjuts tillsammans med det söta teet. 

Barrte står och drar sig.

Vi fotograferar soluppgången och värmer oss i de få strålar som letar sig fram till vår lägerplats. Det är fantastiskt. Bara vi tre och en hel värld. 

Solen bryter horisonten nere vid Hallesnipen.

Mätta och belåtna bryter vi förläggningen. Det är dags att dra sig hemåt. Vi skrider framtida planer som innefattar tält och större äventyr. Om det blir något står skrivet i stjärnorna.

Vi hade en fantastisk förmiddag tillsammans och jag älskade varje sekund. Att så lite kan betyda så mycket. 

Mina pojkar.

Grabbar! Ni är bäst!